Abu Dhabi

Jag flyttade upp till Stockholm hösten 2010 för att börja studera Socialantropologi vid Stockholms Universitet, och har under dessa 2½ år skapat mig vad jag skulle vilja påstå är ett väldigt spritt nätverk i huvudstaden och det var med ett värkande hjärta jag och mina resekamrater annordnade en sista fest för att säga adjö och fira av denna period i våra liv. Festligheterna varade långt in på natten och i en kamp mot klockan (om man är lat och kallar två dagar en kamp mot klockan dvs) städade vi upp kaoset vi skapat i kollektivet för beröra svensk mark en sista gång på en lång lång tid.

Flygturen vi valde för att faktiskt ta oss till andra sidan jorden blev Stockholm > Berlin > Abu Dhabi > Melbourne med en 15 timmars mellanlandning i UAE (Förenta arabemiraten) och det är där jag sitter när jag slänger ihop dessa meningar.

Vi anlände till ett av världens kanske rikaste, och med säkerhet mest polariserade stater vid sju på morgonen och klev ut i ett ljummet Abu Dhabi med fåtalet timmars sömn i ryggen. När vi checkade in på Arlanda lyckades vi dra nitlotten att sitta bokstavligt talat centimeter från toaletten på en sex timmar lång flygtur – Inte för att detta drog ner rese och äventyrslusten nämnvärt, vi var ju Abu Dhabi!

Som nation vars ekonomi nästan helt baseras på olja visade det sig att taxi-resor var kaffepengar jämfört mot vad fyra stycken expats till urbaniserade Stockholmare var vana vid och vi fixade snabbt en som tog oss till The Grand Mousqe, en galet stor moské där världens största handvävda matta pryder golvet. Efter att tjejerna fått klä ut sig till vad som mer liknade påskkärringar eller dödsätare (Ni vet, de onda i Harry Potter) fick vi vandra omkring och fascineras över otroligt vacker arkitektur, nästan helt ensamma då vi lyckades pricka in det precis vid öppningstid. Byggnader och arkitektur i all ära, är man hungrig kan man bara imponeras SÅ mycket, och så fortsätter äventyret..

Vi beslutade oss för att hoppa in i en ny taxi och bege oss på jakt efter frukost, local-style.. Detta uppdrag visade sig vara svårare än vad man kunde tro. Ett land där medborgarna inte behöver arbeta på grund av överflöd i rikedomar från sin olja, har skapat ett system där dem attraherar gästarbetare från fattiga länder i Asien och Afrika som får sköta alla samhällssysslor för att strukturen ska hålla ihop.. Förstå det absurda att vandra runt i ett land som borde ha en majoritet människor med arabisk etnicitet, men man bara ser folk från Indien då araberna inte vill beblanda sig med pöbeln utan snarare åker bil. Överallt.

Detta färgar av sig på matalternativen för oss backpackers som vill äta billigt, men ändå lokalföda, för att testa på. Det finns helt enkelt ingen restaurang. Istället har vi stora grupper gästarbetare som såklart behöver överleva och äta – Vips har vi hamnat i ett rum där indier delar bord med pakistanier som delar bord med folk från ethiopien.. Och oss. Vi lyckas beställa kycklinggryta och något slags bröd för ynka 15 svenska kronor portionen. Glädjen stämningen i det högljuda haket lever upp till förväntningarna och maten smakar utsökt. Det är på nivå som man säkert hade fått betala över 100 svenska i Stockholm för!

Jag vill även tillägga att restaurangen ligger vid en stor fiskmarknad och glada i hågen inspekterar vi denna lite närmare för att sedan bege oss ut i en stad som sakta men säkert börjar värmas upp till vad man kan förvänta sig i mellanösterns hjärta. Diverse fiskebåtar stod ankrade vid hamnen, fyllda av fiskeburar och vad som ser ut som Indier. Allt i sin ordning, om vi hade befunnit oss just Indier, och sakta men säkert inser vi hur absurd situationen i detta landet är. Medborgarna jobbar verkligen inte, utan när vi tar oss till ett köpcentrum börjar vi se dem ploppa upp här och var. Traditionsenligt vitklädda med den charmiga röd- och vit-färgade palestinaschalen med ett svart ”rep” som håller fast huvudbonaden som går brevid kvinnor iklädda kolsvarta burkor. Efter att ha strosat omkring och fönstershoppat lite beslutar vi oss för att faktiskt utnyttja den starkaste solen och chockstarta vårt svenska skinn – Klockan är tolv och det är dags att smaka på beachen!

Vi anländer till ännu ett område som lyser med sin frånvaro av människor. Det visar sig att UAE-folket är lika stora fans av att ligga och lapa sol som de är av att faktiskt vandra runt i sin stad till fots. Gästarbetare, turister av olika samhällsklass och vi är i princip de enda som nyttjar stranden men de muslimska normerna lyser ändå igenom och det är strikta regler vid ingången på vad man får och inte får göra. Ett exempel på vad man inte får göra är att byta om direkt på stranden, det finns omklädningsrum för det.. Att hålla hand, ta foton eller göra väsen av sig är även de no no enligt varningskylten. Att ta seden dit man kommer är något som ska ligga i bakhuvudet när man reser, hur tröttsamma seder det än kan vara och vi får helt enkelt smygfotta lite bilder för att göra läsaren avundsjuk på sol och bad-bilderna här nedan.

De människor vi delade stranden med är vad jag skulle vilja påstå, utan någon fakta mer än våra spekulationer, en i princip obefintlig medelklass som antagligen inte har privata pooler att softa vid..

Nu har vi alltså lyckats pricka av att hänga både med det undre och mellanskiktet i detta samhället, dags för överklass-safari!

Ett av världens dyraste hotell, Emirate Palace, ligger i Abu Dhabi och är även detta galet stort. Större än The Grand Mosqe vi besökte på morgonen, större än Stockholms slott.. Ja, större och flådigare än vad man kan tycka är nödvändigt för vanliga dödliga, men faschinerande är det. Guldfärger pryder väggarna och de enorma korridorerna, det finns en ATM där man faktiskt kan köpa guld – Bara därför att antar jag.

Ja, på tal om guld beställde vi fyra olika drycker med flan av 24 karat guld – Ska man smaka på det fina livet, ska man göra det på riktigt! (Lite finare, lite bättre!) Då hotellet var så otroligt stort misslyckades jag med kändisspottning, inte heller få kontakt med någon suggah-mom som kunde säkra min ekonomiska framtid tyvärr.. Fast som 27-år gammal kanske jag inte faller in i kategorin som kan agera toy-boy längre ändå.

Efter att leechat på hotellets WiFi, smaskat färdigt på guld-dryckerna var det dags att vinka av Abu Dhabi och fortsätta äventyret – Sista sträckan till framtiden, med ett ritkigt fint flygbolag denna gången, Ethihad. Förväntar mig otrolig lyx på vad jag fruktar kan vara en 14+ timmar lång flygtur.. Särskilt med tanke på att flyget blivit försenat med över 2½ timme än så länge pga luft något.. Lyssnade inte så noga på deras förklaring – Så länge dem lovar att vi faktiskt sticker så.

Nu dör batteriet, men denna historien leder också till sitt slut. Melbourne nästa!

Äventyret

Ett av mina mål i livet är att leva för vad jag kallar Äventyret, må det var det lilla som att tampas med en svår boss i något TV-spel och vinna, kanske att våga söka press-leg på Stockholms filmfestival och gå på gratisfilm, eller på den större skalan som att peta en dödligt giftig orm på huvudet i Malaysia, bege mig ensam till ett Japan där språkbarriärerna med största sannolikhet kommer göra livet svårt.

Denna gången drar Äventyret mig till nationen down under, 'stralia, OZ, fängelsekolonin eller kort och gott Australien. Jag och ett par vänner, Patryk, Malin, Ellen och Tobias beger oss ner på ett Working holiday-visum för att söka lyckan likt så många andra svenskar.. Ja, vi beger oss allihopa ner efter att ha sagt upp både arbete och lägenhet, till och med flickvän i vissa fall för att starta på ny kula i ett land långt borta.

Planeringsmässigt har vi haft ett par möten i gänget där mer fokus kanske varit på festligheter än att faktiskt planera något, men det vi faktiskt har sagt är att vi borde köpa en bil och färdas runt på detta sättet istället för Greyhound-buss som de flesta backpackers verkar göra. Det ger oss en otrolig frihet samtidigt samtidigt som vi får större möjlighet att utöva vad vi mer har snackat om – The Outback. Vi har alla fem köpt varsin Hennessy hammock (se bild) delvis för att spara in pengar på boende, men även för att kunna göra walkabouts i den stora kontinenten. Läser man om Australien brukar de flesta som rest runt där nere fastna i städer så som Sydney, Surfers Paradise, Melbourne m.m. medan landet är så mycket större och mer än bara stadsliv. Vi har för avsikt att genom att inte planera för mycket låta Äventyret ta oss ut till dessa avlägsna platser.

Självklart i och med att vi sökt ett arbetsvisum har vi som avsikt att även söka diverse jobb för att sponsra livet på andra sidan jordklotet. Kanske blir det genom oglamorösa jobb som att plocka frukt på någon farm, inom pärlindustrin eller i turistindustrin som receptionist, dyk-instruktör eller något helt annat.. 

Men det är ungefär så långt som Planen har etsats och nu låter jag Äventyret faktiskt ta över tyglarna.

This is.. Kraków!

Betongens hemland, grå mulet väder och billig arbetskraft. Några av fördomarna jag har skaffat mig av Polen under mina tjugofem år i livet. Efter att en av mina sambos i Baracken hittat flygbiljetter till Kraków för det ynka priset av 150kr tur och retur beslutade sig fyra glada sambos att åka dit under ett par dagar. Äntligen var det dags att slå hål på fördomarna om landet i norr, att bevisa för mig själv att de inte bara äter rotfrukter och att det står prostituerade kvinnor vid sidan av landsvägarna och alla andra absurda föreställningar! Kort sagt kan jag tyvärr erkänna nu i efterhand att Polen är vad jag tidigare trodde. Men mer därtill, i positiv mening!

Polsk fabrik.

Vi anländer efter sju timmars transfers, flygtid och väntande utanför Patryks mormors höghus några timmar efter midnatt. Kroppen värker efter sömn (vilket i sig är intressant då det enda jag gjort är att sovit, läst, ja kort sagt allt utom att trötta ut mig själv egentligen). En sak jag noterar medan vi står och väntar på att mormor ska öppna upp för oss är övervakningskamerorna som sitter på de husknutarna på höghusen runt om oss. Polen är något av ett övervakningssamhälle i modern tappning. Jag menar; visst, back in the days när Sovjet var med i leken kunde jag förstå, men nu? Och i förortens betongdjungel? Jag fick tyvärr ingen klarhet i detta, men tycker ändå det kan vara värt en notis. Betongdjungeln ja, det var precis vad vi hamnat i. Ett område där betongklumparna stod som mörka torn upp mot natthimlen. En fördom hade redan infriat sig!

Väl inne i lokalbefolkningens (Patryks farmor och farfar) lägenhet såg det i princip likadant ut som i vilken svensk pensionärs lägenhet som helst. (Om man inte nämner alla krucifix som fanns uppsatta på väggarna, men det är Polen så vad förväntar man sig?)

I Polen är kristendomen inte ett minne blott som i Sverige.

Första morgonen väcktes vi av en klassisk polsk frukost bestående av ljust bröd och flertalet korvar till pålägg. Till detta serveras till min stora förskräckelse thé som dryck. Jag ville inte visa mig ohyfsad och försökte mig på två klunkar, sen fick det räcka. Patryk märkte att något var fel och styrde upp så jag fick kompott (varm saft) istället. Tack!

Nej, rosen låg bara där. Jag bar inte runt på den och tog kort!

Denna dagen tillägnades i förintelsens tecken. Jag och min sambo och tillika klasskamrat Malin tog ett tåg till Auschwitz Birkenau för att beskåda dessa koncentrationsläger. Tågen i Polen var, även om jag inte hade någon uttalad fördom om dem, precis vad man kan tänka sig; Föråldrade och ännu långsammare än SJ´s snigeltåg! Men finns det något bättre sätt att transportera sig än med tåg egentligen? Man får se landskapet vecklas ut genom fönstret, inga krav på säkerhetsbälte och tillräckligt med benutrymme för att en överviktig amerikan inte ska behöva klaga! Till råga på allt är det även billigare med tåg än buss denna sträckan.

Koncentrationslägren var mycket vad jag hade förväntat mig i stort sett. Då jag i Kambodja även beskådade The Killing Fields och S21 har jag redan sett vad människan är kapabel till, men det är alltid bra att få sig en påminnelse och se historiens spår. En tanke som slog mig delvis när jag såg citatet "The one who does not remember history is bound to live through it again" - George Santayana, och delvis när jag hörde en guide tala med en grupp Israeler var hur hemsk världen är. Judarna som gasades och brändes ihjäl i dessa områden utför idag utför precis samma förtryck av de mänskliga rättigheterna som uppkom efter förintelsen mot palestinerna nere på Ghaza-remsan. Inte för att åsidosätta offren under andra världskriget, det var fruktansvärt! Men borde inte judarna om några i så fall vara sist med att utföra liknande handlingar? Och vinnarna av andra världskriget, USA. Vad gör inte denna nation om inte återupprepar historien? Guatanamo bay någon? Eller en annan etnisk rensning, Rawanda 94? Dessa händelser inträffade såpass nyss och pågår än idag!

Hur deprimerad blir man inte av att bara se detta?

Senare samma kväll var det dags att känna av Krakóws nattliv och även dags att infria ännu en fördom jag nämnde längre upp i texten. Vi rörde oss från bar till bar, klubb till klubb för att få smak av det breda utbudet staden erbjöd. Mellan någon av dessa barer kommer det fram två platinablonderade kvinnor till mig och Patryk.

-Hello, do you wanna go to a strippclub?

- Ehm.. Well..

Då Kim och Malin hamnat på efterkälke kollar vi båda bakåt efter dem. De polska inkastarna noterar detta och börjar prata på polska med varandra. Patryk som kan polska översätter efteråt.

-Dom har tjejer med sig, typiskt.

-Ja, vi har tjejer med oss! Svarar Patryk kvickt.

Jag tar dock deras flyer för att ha något att läsa medan vi väntar in Malin och Kim. Där i beskrivs hur bra deras strippklubb är etc. Det roliga är dock att dom erbjuder rum ovanför klubben för kunder. Fördomen om prostituerade var även den inte helt osann. Det var inte längs landsvägen, men nära nog!

Auschwitz

Nästa dag spenderade vi med sightseeing i Kraków. Gamla staden,Kazimier (Jude-kvarteret) för att nämna några. Inne i Kazimier passade vi på att besöka en synagoga vilket var en besvikelse till skillnad från de överrösta katolska kyrkorna vi tidigare besökt i polen. Synagogan var väldigt spartanskt inredd i vitt. De hade även mage att ta 3ZL (ca 8SEK) i entréavgift! Kanske för att i framtiden faktiskt smycka den lite?

Som det brukar vara när man reser runt i världen, eller bara bryter vardagsrutinen egentligen, lyckades vi vara med om något utöver det vanliga. På ett stort torg i jude-kvarteret spelades den Israeliska versionen av Amazing race in. Har jag tur syns jag iklädd palsestinasjal och grön militärrock i något avsnitt när de frågar efter hjälp för att hitta taxi. Tyvärr kunde jag inte hjälpa dem!

Tänk Fallout 3

Dag tre tog vi oss alla fyra till över till byn Wieliczka där saltgruvan med samma namn ligger belägen. Den har varit i drift sedan 1200-talet och är upptagen på UNESCOs världsarvslista. Den har ett djup på 327 meter och en längd på över 300km enligt guiden skulle det ta flera veckor, kanske månader att ta sig igenom hela gruvnätet. Vi, däremot fick en rundtur på två kilometer och ta oss ner på ett djup av 150 meter. Själva den guidade turen var inte speciellt intressant då den var väldigt turistvänlig och inte alls speciellt "gruvlik". Jag var i Faluns koppargruva i yngre ålder och då fick vi i alla fall ha på oss skyddsutrustning!

Något som däremot speglade ganska bra emot polackernas tilltro till gud var faktumet att gruvarbetarna hade skapat flera katedraler inne i berget. En av dessa hade mässa varje söndag och imponerande utsmyckningar i salt-sten!

Priset för inträdet var dock något magstarkt då vi betalade 54ZL (ca 120SEK) för inträde, och sedan en avgift för att få ta bilder väl inne i gruvan.

Påven i Salt-sten.

Kvällen till ära spenderades även denna på några olika pubar och nattklubb. Vi hittade ett väldigt charmigt vänsterhak som hette Propaganda i jude-kvarteret. Inredningen bestod av propagandabilder från vänsterrörelser, retroprylar i form av olika radiospelare, registreringsskyltar, en tavla på Lenin och andra prylar från 50-talet. Skön stämning med pilkastning, bra musik och en stor stark för 7ZL (ca 20SEK). Kan också tipsa om nattamat på torget i jude-kvarteret, där de serverar jättestora baguetter. Jag minns tyvärr inte vad dem heter men det är bara att se vad skarorna av nattvarelser äter på torget och ta desamma!

Kvällen avslutades på Kitsch. En nattklubb på fem våningar, en för varje musikgenre. Vi fastnade på den våningen där det spelades obskyr House och ett riktigt häftigt fenomen utspelade sig. Alla på dansgolvet var vinklade mot Dj:n istället för det vanliga kaoset som brukar utspela sig. Det var som att alla följde en outtalad norm att man inte dansade med varandra, utan med han som vände plattorna. När några nya omedvetna personer ställde sig och började dansa med varandra kände de direkt av den outtalade regeln och föll snabbt in i ledet. Jag har aldrig varit med om något liknande i klubbväg men gillar det skarpt!

Sista dagen delade vi fyra upp oss och jag begav mig ut på äventyr själv i Kraków. Jag hade fått höra av två brittiska damer tidigare under veckan att Schindlers fabrik skulle vara något av en sevärdighet. Då filmen Schindler's List är något av ett mästerverk var jag riktigt intresserad av att se fabriken med egna ögon, i hopp om att kunna knäppa några urbana bilder i en häftig miljö. Vad jag inte uppfattade från min informationskälla var att detta var ett museum i ordets rätta bemärkelse. Fabriken hade byggts om för att bli ett modernt museum inriktat på Nazisternas invasion av Polen. Inga urbana low tech miljöer per se, utan snarare modera montrar med ljud och bildeffekter som visade upp invasionen. Besöket kostade med studentrabbat 13 ZL (ca 30SEK) och var inte någon kris för plånboken som tur var. Är man inte inställd på detta är det svårt att ta till sig och engagera sig i informationen som ges, så jag sprang mer eller mindre igenom museet och gick istället på promenad genom de olika statsdelarna.

Trainsurfing? Nä du, i Polen är det planesurfing som gäller!

En insikt jag fick under mina fem dagar i Kraków var att skaparna till spelet Fallout 3 måste hämtat inspiration från denna staden. Det finns hus som är som tagna från det spelet, fabrikerna med sina gråa skepnader och det platta landskapet som sträcker sig runt staden. Jag kunde nästan fantisera fram scenarion där fraktioner som Brotherhood of Steel seglar av statsdelar i sin kamp mot Supermutanter. Lite av en våt dröm gick i uppfyllelse för en geek som mig efter denna upptäckt!

Allt som allt var Kraków ett ställe jag inte tror jag kommer resa tillbaka till. Staden var vacker om man gillar urbana miljöer och polackerna var ett trevligt folk, men mer än en vecka tror jag inte staden har att erbjuda. Kanske är detta ord jag kommer få äta upp?

Törnrosas kyss i bloggform

Efter ännu en vinter bedövande vinter då min kropp gått ner en dvala som bara Mumintroll och björnar kan mäta sig med fick jag för några veckor sedan ett chockartat uppvaknande. Jag råkade komma över en smått genialisk reseblogg som kysste mig lika effektivt som prinsen i sagan om Törnrosa. Min reselust har slagit klorna i mig igen. Jag misstänker att det är en kombination av vackra foton och smarta formuleringar från bloggen färdknäpp som gjort den så påtaglig. Detta och en vinter som visserligen börjat spricka upp efter vad som känts som flera eoners väntan.

I hopp om att stilla reselusten något åker jag till Krakow, Polen på Tisdag. En av mina sambos i kollektivet kommer från just Krakow så vi ska sova hos hans farmor under de fem dagarna vi hälsar på. Allt för att komma undan billigare som den äkta budgetresenär jag är. Planen är att besöka koncentrationslägret Auswitch och en saltgruva som varit i drift sedan 1200-talet. Vad Krakow mer har att bjuda på återstår att se, men jag hoppas detta inte blir ännu ett destruktivt steg mot ett riktigt återfall i reseträsket.

För övrigt sitter jag och konsumerar serien The Sopranos just nu och kan inte annat än att älska den. Klockrent skådespel och fin fina dialoger. Perfekt sätt att distrahera en student från världsliga ting som studier!

Viloläge

Tänkte bara skriva ett inlägg för att visa att jag inte är död. I viss bemärkelse är jag väl det iof. På detta mediet. Jag skriver inget för tillfället. Jag borde göra det. Jag gillar att skriva egentligen. Det är ett bra sätt att få ut sina tankar och att föra en liten 'dagbok' över vad jag egentligen gör i det som vuxna kallar den bästa tiden i ens liv. Riktigt synd.

Fast ja. Nu är det ju som det är. Förhoppningsvis finner jag tid att ta upp penna och papper igen snart. Tills vidare får jag tipsa om http://www.backpacka.nu/. Det är en bok som både jag och min kära kamrat Nils medverkat till att göra. Jag har inte sett boken själv ännu, så jag vet inte alls hur mycket jag är med i den.

Över och ut.

070707

Då var man på väg igen. Sitter på ett tåg upp till Stockholm just nu. Tåget avgick vid den något intressanta tiden 07:07 den 7 Nov. Alltså *Dramatisk musik* 070707. Skulle jag varit mer vidskeplig hade jag nästan trott att detta betydde något. Nu är jag bara nyvaken och irriterad. Ingen bra start för denna resa egentligen. När man ska sticka iväg på ett nytt äventyr ska man ju inte vara irriterad utan glad. Men jag skyller SJ på detta faktum.


Nej nej, tåget är inte försenat, ännu. Detta har att göra med SJs nya regler angående legitimationskontroll. Varför? Jag borde inte behöva visa upp någon ID-handling bara för att åka tåg i mitt eget land. Detta är inte gamla hederliga Sovjetunionen eller det nya skrämda USA. Detta är Sverige. Fine att vi i Sverige verkar ha ett storebrorsymptom som verkar göra att vi måste härma de större länderna. Men vafan. Inte behöver vi anta de dåliga och tråkiga bitarna som finns? Det skulle inte förvåna mig om detta är starten på ännu mer kontroll av oss privatpersoner. USA som vi ska härma i tid och otid har ju ett skönt system när det gäller resor in till landet med både fingeravtryck och ögon-scanners, varför inte? Snart kommer det säkert vara vägspärrar och personkontroller längs motorvägen också här i Sverige. Fy fan! Om detta fortsätter i samma stil finns det en chans att jag röstar på Piratpartiet även nästa år..


Nåja, tillbaka till äventyret jag är på väg att starta då. Vad ska jag göra denna gång? Heh, jag ska göra något så oväntat som att gå en utbildning för att bli reseledare. Yes, en månad ligger utbildningen på sen ska jag visst vara en fullfjädrad reseledare.. Skolan heter Service C/O och ligger nere i Barcelona. Jag vet inte så mycket mer än så, but that’s how I roll. Har man förväntningar på något blir man bara besviken när det visar sig vara helt annorlunda och om inte annat så är det mer spännande så här. Jag vet inte riktigt vad jag har tänkt få ut av denna utbildning. Att bli reseledare är inte något jag riktigt kan se mig själv som när jag tänker på det. Att stå uppe på scen och berätta vilka olika events hotellet kan erbjuda. Att kränga saker till överpris åt de dumma turisterna som betalar vad som helst för att få sig en bit av illusionen Paradiset. Jag har ju scenskräck vilket inte direkt hjälper när jag tänker närmare på det. Men jag behövde göra något nytt, något helt annorlunda för en stund. Och att vara väktare – Det var jag egentligen färdig med för ett år sedan. Så nu ska vi se om Mowgli lägger ficklampan på hyllan och försöker mig på ett serviceleende istället.

Jag är vilse.. I Cypern en snabbis.

Då var den tredje semestern detta året avklarat. Ja, jag vet. Det är lite äckligt att kunna säga den meningen och veta att det är sant. Tre stycken utlandssemestrar på ett år.. Och då har jag ju faktiskt minst en kvar att se fram emot om ca en månad. Hah.

Öhm jaha. Var har jag varit för mindre än tjugofyra timmar sedan då? Jo, jag hittade en sista minuten biljett för enbart 500kr tur och retur Cypern - Larnaca. Det var inte så mycket att tänka över egentligen. Jag har ju två kompisar som jobbar som säsongsarbetare på ett hotell nere i Aya Napa vilket gjorde att boendet var fixat också. Kan ju inte bli mycket bättre än så.

Efter ett varmt återseende med Jonathan och Borchardt på hotellet med varsin Milano Kebabpizza och en kall cola så visade de runt mig lite i staden. Ja - Jag tog med mig tre stycken pizzor då det var typ ett krav för att få komma ner och hälsa på. Jag kommer själv ihåg mitt sug efter några månaders resande i Asien - Man vill få en smakbit av svensk mat lite då och då.

En intressant observation jag gjorde under den första promenaden på gatorna var hur lika alla turistorter faktiskt är. Skulle jag tagit ett kort på huvudgatan i Bali och här i Aya napa hade det troligtvis kunnat bli problem att se vilket som är vilket.. Men det blir nog lätt så när man ska anpassa en stad efter turismen och inte lokalbefolkningen. Hotellkomplex överallt och små minimarkets till höger och vänster. Resturanger överallt också.. I Sicilien var det inte alls på samma sätt, men det bör tilläggas att vi hade en lägenhet inne i gamla delen av Tranpani då också.. Ska fortsätta att meditera över denna insikt och se om jag kan komma fram till något konkret senare i livet. Nu finns början av tanken på papper i alla fall.

Aya napa är för övrigt en ful stad. En tråkig stad. En stad som bestod mer av att ligga och inte göra något alls på dagarna och sedan festa sönder sig nätterna igenom. Jag klagar egentligen inte. Det kanske hade lite med att göra att jag umgicks med personer som jobbade på dagarna också. Alltså är det lite svårt att komma iväg och göra någon aktivitet då. Men jag kan ju bara se stället från min synvinkel eller hur?

Men vadå? Gjorde jag inget som var värt att nämna egentligen? Jo, självklart! Jag och Borchardt åkte iväg en förmiddag och gjorde ett Wreckdive. Ett 172 meter långt fartyg som sjönk någon gång på 80-talet. Riktigt häftigt dyk måste jag säga. Djurlivet var inget att hurra över.. Några stora barracudor och groupers - inget man inte sett förr iof. Men att simma omkring och kolla på ett skepp som man inte kan se slutet på då det är för långt bort. Och då hade vi ändå riktigt bra sikt. 30 meter gissade vi på. Riktigt bra dyk. Passande att det blev mitt 30'e också.

En annan sak jag gjorde var att kolla på Borchardt och Jontes show dom jobbade med.. Det började svagt får jag erkänna.. Jag kände mig mer tvingad att säga att det var ett bra uppträdande för att vara snäll än säga vad jag verkligen tyckte. Det var första kvällen. Sen fick jag se deras tre andra showerna de gjort och det blev bara bättre och bättre. Sista kvällen var det en musikal som var otroligt bra gjort faktiskt. Det var ett bra tempo och de lyckades få med publiken bra också. Stor eloge till Entertainment teamet där. Det gjorde dem bra.

Vet inte om det finns så mycket mer att berätta om min vecka. Den tog slut innan den hann börja tycker jag. Jag har en otrolig ångest över att vara tillbaka i Sverige och känner mig emotionellt instabil just nu. Valium hade varit en bra idé - Men jag tror det hör till att vara deppig ibland också.

Blev inte alls nöjd med denna texten men publicerar ändå. Inte sugen på att skriva om det.. Bajs.