Abu Dhabi

Jag flyttade upp till Stockholm hösten 2010 för att börja studera Socialantropologi vid Stockholms Universitet, och har under dessa 2½ år skapat mig vad jag skulle vilja påstå är ett väldigt spritt nätverk i huvudstaden och det var med ett värkande hjärta jag och mina resekamrater annordnade en sista fest för att säga adjö och fira av denna period i våra liv. Festligheterna varade långt in på natten och i en kamp mot klockan (om man är lat och kallar två dagar en kamp mot klockan dvs) städade vi upp kaoset vi skapat i kollektivet för beröra svensk mark en sista gång på en lång lång tid.

Flygturen vi valde för att faktiskt ta oss till andra sidan jorden blev Stockholm > Berlin > Abu Dhabi > Melbourne med en 15 timmars mellanlandning i UAE (Förenta arabemiraten) och det är där jag sitter när jag slänger ihop dessa meningar.

Vi anlände till ett av världens kanske rikaste, och med säkerhet mest polariserade stater vid sju på morgonen och klev ut i ett ljummet Abu Dhabi med fåtalet timmars sömn i ryggen. När vi checkade in på Arlanda lyckades vi dra nitlotten att sitta bokstavligt talat centimeter från toaletten på en sex timmar lång flygtur – Inte för att detta drog ner rese och äventyrslusten nämnvärt, vi var ju Abu Dhabi!

Som nation vars ekonomi nästan helt baseras på olja visade det sig att taxi-resor var kaffepengar jämfört mot vad fyra stycken expats till urbaniserade Stockholmare var vana vid och vi fixade snabbt en som tog oss till The Grand Mousqe, en galet stor moské där världens största handvävda matta pryder golvet. Efter att tjejerna fått klä ut sig till vad som mer liknade påskkärringar eller dödsätare (Ni vet, de onda i Harry Potter) fick vi vandra omkring och fascineras över otroligt vacker arkitektur, nästan helt ensamma då vi lyckades pricka in det precis vid öppningstid. Byggnader och arkitektur i all ära, är man hungrig kan man bara imponeras SÅ mycket, och så fortsätter äventyret..

Vi beslutade oss för att hoppa in i en ny taxi och bege oss på jakt efter frukost, local-style.. Detta uppdrag visade sig vara svårare än vad man kunde tro. Ett land där medborgarna inte behöver arbeta på grund av överflöd i rikedomar från sin olja, har skapat ett system där dem attraherar gästarbetare från fattiga länder i Asien och Afrika som får sköta alla samhällssysslor för att strukturen ska hålla ihop.. Förstå det absurda att vandra runt i ett land som borde ha en majoritet människor med arabisk etnicitet, men man bara ser folk från Indien då araberna inte vill beblanda sig med pöbeln utan snarare åker bil. Överallt.

Detta färgar av sig på matalternativen för oss backpackers som vill äta billigt, men ändå lokalföda, för att testa på. Det finns helt enkelt ingen restaurang. Istället har vi stora grupper gästarbetare som såklart behöver överleva och äta – Vips har vi hamnat i ett rum där indier delar bord med pakistanier som delar bord med folk från ethiopien.. Och oss. Vi lyckas beställa kycklinggryta och något slags bröd för ynka 15 svenska kronor portionen. Glädjen stämningen i det högljuda haket lever upp till förväntningarna och maten smakar utsökt. Det är på nivå som man säkert hade fått betala över 100 svenska i Stockholm för!

Jag vill även tillägga att restaurangen ligger vid en stor fiskmarknad och glada i hågen inspekterar vi denna lite närmare för att sedan bege oss ut i en stad som sakta men säkert börjar värmas upp till vad man kan förvänta sig i mellanösterns hjärta. Diverse fiskebåtar stod ankrade vid hamnen, fyllda av fiskeburar och vad som ser ut som Indier. Allt i sin ordning, om vi hade befunnit oss just Indier, och sakta men säkert inser vi hur absurd situationen i detta landet är. Medborgarna jobbar verkligen inte, utan när vi tar oss till ett köpcentrum börjar vi se dem ploppa upp här och var. Traditionsenligt vitklädda med den charmiga röd- och vit-färgade palestinaschalen med ett svart ”rep” som håller fast huvudbonaden som går brevid kvinnor iklädda kolsvarta burkor. Efter att ha strosat omkring och fönstershoppat lite beslutar vi oss för att faktiskt utnyttja den starkaste solen och chockstarta vårt svenska skinn – Klockan är tolv och det är dags att smaka på beachen!

Vi anländer till ännu ett område som lyser med sin frånvaro av människor. Det visar sig att UAE-folket är lika stora fans av att ligga och lapa sol som de är av att faktiskt vandra runt i sin stad till fots. Gästarbetare, turister av olika samhällsklass och vi är i princip de enda som nyttjar stranden men de muslimska normerna lyser ändå igenom och det är strikta regler vid ingången på vad man får och inte får göra. Ett exempel på vad man inte får göra är att byta om direkt på stranden, det finns omklädningsrum för det.. Att hålla hand, ta foton eller göra väsen av sig är även de no no enligt varningskylten. Att ta seden dit man kommer är något som ska ligga i bakhuvudet när man reser, hur tröttsamma seder det än kan vara och vi får helt enkelt smygfotta lite bilder för att göra läsaren avundsjuk på sol och bad-bilderna här nedan.

De människor vi delade stranden med är vad jag skulle vilja påstå, utan någon fakta mer än våra spekulationer, en i princip obefintlig medelklass som antagligen inte har privata pooler att softa vid..

Nu har vi alltså lyckats pricka av att hänga både med det undre och mellanskiktet i detta samhället, dags för överklass-safari!

Ett av världens dyraste hotell, Emirate Palace, ligger i Abu Dhabi och är även detta galet stort. Större än The Grand Mosqe vi besökte på morgonen, större än Stockholms slott.. Ja, större och flådigare än vad man kan tycka är nödvändigt för vanliga dödliga, men faschinerande är det. Guldfärger pryder väggarna och de enorma korridorerna, det finns en ATM där man faktiskt kan köpa guld – Bara därför att antar jag.

Ja, på tal om guld beställde vi fyra olika drycker med flan av 24 karat guld – Ska man smaka på det fina livet, ska man göra det på riktigt! (Lite finare, lite bättre!) Då hotellet var så otroligt stort misslyckades jag med kändisspottning, inte heller få kontakt med någon suggah-mom som kunde säkra min ekonomiska framtid tyvärr.. Fast som 27-år gammal kanske jag inte faller in i kategorin som kan agera toy-boy längre ändå.

Efter att leechat på hotellets WiFi, smaskat färdigt på guld-dryckerna var det dags att vinka av Abu Dhabi och fortsätta äventyret – Sista sträckan till framtiden, med ett ritkigt fint flygbolag denna gången, Ethihad. Förväntar mig otrolig lyx på vad jag fruktar kan vara en 14+ timmar lång flygtur.. Särskilt med tanke på att flyget blivit försenat med över 2½ timme än så länge pga luft något.. Lyssnade inte så noga på deras förklaring – Så länge dem lovar att vi faktiskt sticker så.

Nu dör batteriet, men denna historien leder också till sitt slut. Melbourne nästa!