Reunion!

Den 8 Oktober var dagen inne då Borchardt och Johan skulle mötas upp igen efter sex veckors resande på olika håll. Dagen då i alla fall hälften av Team Sweden och ursprungsdeltagarna i denna resa slog sina klocka huvuden ihop igen för att ge sig ut på nya äventyr.


Detta möte blev av i Manila, huvudstaden i Fillipinerna. Även kallat ett av världens många rövhål. Staden består av ungefär 11 miljoner invånare och tio av dem lever i slumområden.. Då jag passerat igenom ett antal länder, och ännu fler storstäder nu efter ett halva resan, kan man tycka att jag borde ha sett det mesta. Men den fattigdomen som man såg på Manilas gator är hemsk och som ett knytslag i ansiktet. Jag och Borchardt gick på upptäcksfärd tillsammans. Bara femhundra meter från vårat vandrarhem, som ligger vid de stora hotellen, hittar vi en kvinna som ligger på en filt vid trottoaren och sover. Brevid henne ligger ett spädbarn och sover.. Mitt på ljusa dagen. Fem meter längre bort springer ett gäng gatubarn omkring och leker med en urpumpad basketboll..
Vi går ner till Manilas Beach-walk, en gå-gata som följer kusten, och som skulle kunna vara en riktigt trevlig ifall inte de utkastade också använde den som sin bostad. Uteliggare och handikappade satt och tiggde pengar längs vägen i större utsträckning än i någon tidigare stad. Och inte bara det. Gatubarnen attackerade mig och Borchardt i samlad grupp.. Och smarta är dom små liven också. En av dem börjar rycka i min vattenflaska så jag får kämpa för att inte ge upp den, medans de andra börjar rycka i mina kläder. Detta gör att man inte känner när deras små händer slinker ner i byxfickorna och tömmer dem på dess innehåll. Nu hade Borchardt och jag tur, och avslöjade deras taktik innan de lyckats stjäla något.. Efter mycket om och men gav de upp och återgick till att vänta på nästa turist att attackera.

Då varje mynt har två sidor fick vi samma dag uppleva de rikas värld i Manila. Mall of Asia heter den, och är det största köpcentrumet i Asien.. Enligt en kille vi pratat med på vandrarhemmet.. Får vara hur det vill med den saken, men stort var den. Och där öppnades även ögonen på mig för ett annat fenomen i Fillipinernan. Alla av de större företagen, affärerna och bankerna har privata väktare. Väktare som bär pistol och hagelgevär. I Sverige hade tanken att en väktare letar igenom din ryggsäck efter en bomb eller ett handeldsvapen då du skall in på ICA varit skrattretande. I Fillipinerna är det verklighet. Jag vet inte var det gick snett i deras säkerhetstänk, eller om kriminaliteten är så hög i detta land, men att se ett tiotal vakter utplacerade på olika ställen längs en större gata.. Det är en obehaglig syn..

Nog för att deras skydd mot kriminalitet är av det extremare slaget, men att packa båtar gör de med samma säkerhetstänk som resten av asien. Duktiga backpackers som vi är, kollade Burre och jag upp vilket alternativ som är det billigaste att resa mellan öarna i detta land. Båt var svaret. Så vi köpte biljetter för ett fartyg från Manila till El Nido. Enligt mannen som sålde den skulle denna resa ta 20 timmar.. Inga problem. Helt klart värt tiden jämfört med att ta ett flyg till samma destination och betala fyrdubbelt så mycket!
Pigga och alerta kommer vi till kajen nästa dag, i god tid som biljettförsäljaren sa.. Där möter vi Walter. Det är en resande tysk, runt 50 år gammal och den enda västlänning som ska åka med på båten. Han har hört något helt annat än tjugo timmars båtfärd. Nej, nej. 30 timmar om det är bra väder hade dom sagt till honom när han köpte sin biljett. Komiskt hur fel det kan bli med en liten felsägning på engelska...
När klockan börjar närma sig ger vi oss in på båten.. Och jag vet inte hur jag med ord ska beskriva den syn som möter oss. Uppe på däck finns det en minimal gång för att röra sig frammåt, resten består av lådor som staplats på varandra flera meter höga.. När vi väl rört oss igenom den smala gången och kommit in under tak är det precis samma syn som möter oss.. Lådor, ryggsäckar, plastkassar och andra förvarningslådor i ett hav som spänts fast i otaliga tampar.. Och mitt i detta hav finns det sängar för passagerare. Då det är numrerade platser slår vi snabbt fast att varken jag eller Borchardt skall sova här nere, och tacka gudarna för det! Dom har hönor och tuppar som skall transporteras också.
När vi kommer upp till andra våningen blickar vi ut över ett hav av människor! För att beskriva detta bäst skulle jag vilja använda jämförelsen när ni tänker på människosmuggling. En båt som fyllts till bristningsgränsen för att vara så lönsam som möjligt och sedan får personerna som färdas där i klara av siuationen bäst de vill.. Sängarna som vi bokat är byggda för asiater. Dvs Borchardts och mina fötter sticker ut 20 cm i luften ifall vi ligger raklånga på bäddarna. Underbart! Det finns ingen yta att röra sig på då dom slängt in extrasängar i mittgången för fler passagerare. Och där det inte är en säng så har någon placerat sin packning istället.. Detta skepp är byggt för att folk som inte har klaustrofobi från start, utvecklar det under resans gång!
Så vad gör vi? Dumma som vi är råkar vi prata med två stycken inspektörer som troligtvis ska kontrolera att båten håller säkerhetsbestämmelser eller liknande. Dessa två hävdar att båtresan skall ta två hela dagar..
Om vi var pigga och exalterade för att åka med denna båt till El Nido på morgonen, hade det humöret sakta men säkert försvunnit.. Som tur var så hade jag kvar några av de sömnpiller vi använde när vi åkte från Laos till Vietnam.. Och det tog ju också runt 30 timmar att ta sig igenom.. Så med hopp om att vi skulle klara av denna resan utan några större men för livet svalde jag och Borchardt våra piller och slöt ögonen..
Resan tog runt 35 timmar och vi var framme i hamnen vid halv fyra på natten vid El Nidos hamn. Nyvakna och förvirrade lyckades vi klämma oss ur båten som bland de första passagerarna.. Vi sätter oss på en bänk och börjar fundera på vad vi skall göra nu? Klockan är för tidigt för att checka in på något vandrarhem och vi vet ändå inte vart vi vill åka. Hur stor är ens El Nido? Jag och Borchardt reser med mottot att det löser sig när man kommer fram till staden, landet eller så. Inga guideböcker här inte. Vi använder oss av tips från andra resande som guide.. Tyvärr hade vi inte frågat efter boendetips när vi pratade med skåningen i Manila som tipsade om denna ö.
Så när vi sitter och diskuterar situationen kommer en Fillipinsk man fram till oss och frågar vart vi ska? Vi vet inte säger vi och förklarar att vi behöver billigt boende och att vi precis kommit med båten. Han säger till oss att han vet ett ställe i Puerto Princess för bara 600 Peso..
Visst säger vi, det är innom våran budget och vi vill verkligen bort från hamnen och somna om i varsin säng. Vi hoppar in i minibussen och jag däckar direkt vid beröringen av sätet.
Efter vad Borchardt hävdar är två timmars väntan, startar bilen och vi börjar åka. Jag somnar om och vaknar upp av att en två barnsfamilj hoppar in i bilen.. Då jag kollar på klockan har den hunnit bli 9 på morgonen och något verkar inte riktigt stämma.. Men då vi inte vet om El Nido är både en stad och en hel ö eller hur det ligger till frågar varken jag eller min resekamrat hur det ligger till.. Vid klockan tolv släpper vi av den danska familjen i ett samhälle och vi frågar om det är här vi ska av? Nej säger han, det är två timmar kvar tills eran destination..
Till slut, efter en bussresa på kanske 13 timmar anländer vi till vandrarhemmet och Puerto Princess.. Vi checkar in och betalar för resan.. När vi pratar med mannen i receptionen börjar det sakta gå upp för både mig och Borchardt vad som faktiskt har hänt.. På något sätt har vi hamnat i en minivan som tagit oss från El Nido - paradiset och fört oss ner till Fillipinernas näst störta stad. Ännu en stad som man bara stannar i för att röra sig vidare nästa dag. Ännu ett Manila. Hur vi nu lyckats med detta är utanför mitt förstånd. Men nog fan förlorade vi alla Backpackerpoäng som vi plockat under båtresan i detta missförstånd!

Puerto Princessa.. Då både jag och Burre tänkt ligga på stranden här i Fillipinerna mestadelen av våran vistelse, kollade vi upp om det fanns någon strand vid denna stranden. Jo men visst. White Beach ligger fem km bort. Vi slänger på oss badbyxorna och stoppar första bästa Tri-cycle för att ta oss till den. Namnet White Beach är ingen lögn. Visst var stranden vit alltid. Vad som inte namnet avslöjar är dock att stranden är lika hårdpackad som betong.. Alltså inte speciellt bekväm att ligga och slappa på.
Men har vi väl tagit oss till havet och stranden så skall det allt njutas. Vi slänger oss i havet och det är varmt. Vi har tagit alla dessa nederlag med ett leende, och nu kan väl ändå inte så mycket mer gå fel, eller hur? Nja.. Fel och fel kanske det inte är, men det kommer ett gäng på fem personer från lokalbefolkningen och slår sig ner inte så långt från oss.. Inget fel i sig, men när det visar sig vara prostituerade Ladyboys blir det lite jobbigt. Dom går bort en och en till oss och försöker få oss att slå sig ner vid dem och dricka öl.. Irriterande? Ja.

En annan sak som mannen i receptionen faktiskt tipsade om var en viss Underwater River, som tydligen ska vara ledande i The new seven wonders of the world. Och det kan man ju faktiskt inte missa.. Så vi bokade en tour till detta nätverk av tunnlar som visst ska sträcka sig flera kilometer in i berget.
Och nog kan man kalla det ett underverk alltid! Jag var mäkta imponerad av hur droppstensformationerna såg ut efter tusentalsår av jobb. Det fanns även miljontals fladdermöss som sov uppe i taket, och utanför grottan fanns det en hel flock med apor som bevakade oss människor från ovan. En helt klart grym utflykt.

Påväg tillbaka från undervattens floden hoppade vi av mitt i Puerto Princess för att beskåda något av en nationssport enligt vår Fillipinske guide. Cockfights! Två tuppar slåss mot varandra. På benen har deras ägare spänt fast en vass klinga som liknar en kniv som används för att ha ihjäl eller skada sin motståndare.. Det var med olust jag och Burre gick in och betalade avgiften på 40 SEK för att vara med om detta event. Väl inne klättrar vi upp på läktaren och får vara med om ett fenomen i sig.. När flera hundra personer står och skriker ut hur många Peso de satsar på en av tupparna.. Det ser ut som kaos, det låter som kaos och det är troligtvis kaos.. Men på något mystiskt sätt sitter det två män nere vid rinken och tar emot buden, och kommer ihåg hur mycket spelarna satsat. De två männen kan läsa och styra kaoset som i mina ögon verkar vara en omöjlighet.
Sedan kommer tupparna ut. Det är två stora präktiga tuppar. Muskulösa, om man nu kan kalla en fågel det. Dom blir uppretade av sina ägare till bristningsgränsen. Folkmassan skriker, dom vill se blod! Tupparna går runt varanda, avvaktande, inspekterar varandara.. Och plötsligt händer det. Utfallet! De två fjäderfäna flyger på varandra och sparkar, hugger och bits! Striden varar i kanske 30 sekunder. Människohopen är i extas! Och plötsligt ligger en av de stridande ner.. De ansvariga springer fram och sliter bort den vinnande tuppen som är påväg att ge nådastöten. Men nej, inte är dom barmhärtiga här i Puerto Princess.. Tuppen som förlorade blir utburen till en "veterinär" som ska sy ihop honom. Troligtvis ska den stackaren tvingas slåss nästa vecka igen..
Efter att ha beskådat denna nationalsport i en runda känner vi oss nöjda. Ifall vi kände en viss olust att faktiskt gå in och stödja detta evenemang, kan jag säga att den känslan trappades upp tiofaldigt.. Minst. Senare pratade jag med från lokalbefolkningen och nämnde hur jag kände.. Då förklarade han att det finns en värre version av dessa Cockfights. Då klär de in tuppens fötter med boxningshandskar istället.. Det är för sånna som inte klarar av att se blod. Dessa rundor pågår i flera timmar istället för sekunder eller minuter. Tupparna kämpar tills den ena är så utmattad att den svimmar.. Att få reda på detta gjorde ju inte mig bättre till mods. Karmakontot har fått sig en hård smäll idag. Typsikt!

Så vart bär det av nu? Jo, kamrat Borchardt och jag har köpt en biljett upp till El Nido för att göra ett nytt försök att besöka detta paradis som vi fortfarande bara hör goda saker om. En sak som gör denna färd tillbaka till El Nido spännande är att vi kör lokalbussen. Dvs en buss som ifall man inte får plats inne i bussen, får sitta uppe på taket och hålla sig i bäst man vill. Vi kanske kan få tillbaka de förlorade backpackerpoängen om vi klarar oss upp till El Nido detta sätt. Kanske..