On the move again

Så hur mår man den förste Januari 2009 i Vietnam? Jo, man mår som man förtjänar från dagen innan. När Nils vaknade upp på "morgonen".. Klockan var runt 13 på eftermiddagen hittar han mig liggandes på balkongen i bara kalsonger läsandes en bok. Och nu vill jag påpeka att detta inte har att göra med att jag somnade på balkongen natten innan! Nej, nej, det nya året började med solsken rakt ner på balkongen. Det borde ju vara ett fantastiskt tecken på mycket sol 2009 tycker man?
Nå, jag fick bara fyra timmars sömn den natten, då jag inte klarar av att sova dagen efter en festkväll med massa oljud utanför. Så dagen igenom gick jag och var allmänt sliten.. Nils däremot var värre än sliten. Han var sådär äckligt bakis. Gött att jag inte är värst för engångs skull!
I och med detta tog jag och Nils en väldigt lugn dag.. Det mest kreativa vi gjorde var nog att gå på bio.. igen.. Ibland är man inte speciellt uppfinningsrik..

Den andre Januari. Klockan är 06:50 på morgonen. Jag sliter upp Nils ur sängen efter tredje Snoozningen. Det är dags att äta frukost. Idag är en ny dag, med massa nya upptäckter, det fungerar inte att ligga och sova bort den!
Låter det lite för bra för att vara sant? Kan tro det, men vi kom faktiskt upp så tidigt den dagen.. Kanske vart Nils som slet upp mig istället, men det behöver man inte säga högt. Vi skulle till Cu chi tunnels idag och bussen går vid 07:45.
Vi köpte frukost och gick som två zombies bort till bussen.. Väl framme visar det sig att bussen är en halvtimme försenad. Fan! 30 minuters sömn förlorade till ingenting.
När alla har satt sig ner och bussen börjat röra sig mot Cu chi, kommer en otroligt charmig person upp och ställer sig i mittgången. Det är Slim-sim, vår guide för utflykten. Han står och berättar vad vi ska se under dagen och vad vi passerar längs vägen.. Detta gör han på nån blandning mellan engelska och vietnamesiska.. Helt plötsligt frågar han oss ifall han ska sjunga en sång? Man kan ju inte säga annat än ja. Så han drar igång nån kärlekssång, kan ha varit My Heart Will Go On.. Och han är dödsseriös när han står där framme och sjunger. Detta medans resten av bussen sitter och håller sig för skratt, då det är sådär dåligt så Idol-juryn hade begått kollektivt självmord för att slippa höra oljudet. En riktigt fin start på dagen, då Slim-sim vet hur man lättar upp stämningen! :)

Själva Cu chi tunnlarna vet jag inte vad jag ska ge för betyg. Det var intressant och lärorikt. Att se vilka elaka fällor gerillan använde för att segra över Amerikanerna i vietnam-kriget.. Aj aj aj.
Att krypa genom en autentisk tunnel som de så fint uttrykte det, var lite klaustrofobiskt. Och då hade dom ändå satt upp ledljus var tredje meter.. Antar att dom inte hade glödlampor under krigstiden.. Suger att vara gerillasoldat alltså.
En sak som vi hade läst om var att man kunde skjuta med olika vapen som M16, AK47, M60 m.m. Jag som hade gjort lumpen var inte helt överexalterad över detta.. Det är inte så stor grej som alla tycks tro att skjuta med ett riktigt gevär. Men talesättet heter ju "When in rome.." så jag och Nils köpte 10 patroner var. Jag testade en av de sakerna jag aldrig fick göra i lumpen. Skjuta understödsvapen.. Alltså en M60!
En skillnad mellan lumpen och en turistattraktion som jag inte tänkte på var dock säkerheten och utbildningsbiten. I lumpen hade vi fått utbildning i hur man använder vapnet. Skjutställning, hur man laddar det, vad som händer vid eldavbrott etc.. Enkla saker när man blivit drillad i det. Här tryckte dom bara in ammunitonen i vapnet, sen fick man hålla i vapnet som var fastsatt så man inte kunde röra på det mer än i sidled.. Och sen fick man avfyra det. Besvikelse jämfört med oändligt mycket patroner och att få göra allt själv? Ja.
En annan skrattretande sak var hörselkåporna. Dom hade världens sämsta hörlurar till datorn, klippt av sladden och hävdade att det skulle dämpa ljudet. Det gjorde det inte! Tillfällig tinnitus är ett faktum när man skjuter med dessa vapen, vill jag lova. Så ifall någon av er tänker på att besöka Cu chi tunnels, köp med er engångshörselskydd.

Väl tillbaka i Saigon var det dags att möta Martin och Sarah. Dom två hade åkt med motorcykel från Nha Trang ner till Saigon. Easy riders heter turistkonceptet och var en av många saker som vi missade i Vietnam. Men som sagt, man kan inte hinna med allt.
Dagen till ära var det Martins födelsedag, så vi stack ut och firade honom på Apopcalypse Now. Passande namn på en club i Vietnam? (Det är titeln på en krigsfilm som utspelar sig i Vietnam..)
Efter en hård kväll avslutades det med att vi spelade Plock inne på hotelrummet.. Tror det heter så iaf. Det är när man lägger ut massa russin på bordet, den ene ska plocka upp så många han klarar av innan han tar den som motspelaren valt ut i huvudet. Nostalgi!

Dagen efter var också en dag där ingen hade speciellt mycket ork i kroppen. Nils och jag åkte till postkontoret som skulle vara nån slags turistattraktion.. Det var inget speciellt, ifall man inte är insatt i artiketur kan jag tro. Sarah, Nils och Martin fixade biljetter till Kambodja för nästa dag. På kvällen hade vi ett tårdrypande avslut på en Indisk resturang, då jag lämnar "gruppen" efter en månads resande ihop. Egentligen var det bara Nils jag har rest med dock. Från dag ett jag kom upp till Laos var Martin som försvunnen då han fixat jobb till sig själv på en bar. Och Sarah vet jag knappt var hon kom ifrån, men hon var ledsen att jag skulle sticka hon också..

Dagarna jag var ensam i Saigon var dock inte helt oproduktiva. Jag var på National museumet, Regeringshuset för södra Vietnam och kollade även in Chinatown. Kultur och historia har jag ju fått nog av nu för flera veckor skulle jag tro.
Något otroligt hände även mig, efter att ha varit ute och ränt en hel dag, kommer jag tillbaka till mitt guesthouset. När jag tar nyckeln från väggen kommer en av kvinnorna som jobbar där fram och undrar om detta är mina grejer. Jag blev ju ficktjuvad på min plånbok under nyår, och nu har någon hittat min plånbok där körkortet och certifikatet till dykningen fanns i. Jag hade även stoppat i visitkortet till guesthouset i plånboken. Så någon vänlig själ hade lämnat grejerna till mig. Kanske var det tjuven som fixade tillbaka lite karmakonto-poäng.. I vilket fall så kändes det underbart att det faktiskt finns snälla människor i världen!
Firade även en månad utan snus med att få en tand-blekningsbehandling. Nu har jag inga missfärgade tänder längre efter snusning. Det var jag värd! :)

Den sjunde Januari var min biljett bokad till Fillipinerna. Duktig backpacker som jag är, hade jag kollat upp billigaste alternativet till flygplatsen. En lokalbuss som kostade 3 svenska kronor istället för en taxi som skulle kostat runt 50 svenska. Ibland blir jag stolt över mig själv alltså..
Väl framme på flygplatsen skulle jag checka in mitt bagage. Det var då problemen började. Phillipines Airlines säger att man måste visa upp visa-kortet man köpte biljetten med, för att kunna checka in. Ifall ni har Nordea, så vet ni hur systemet fungerar när man betalar över internet.. Det är så att man loggar in på internet och "öppnar" upp ett elektroniskt visa-kort som man betalar med. Lite svårt att ge det till någon på flygplatsen så dom kan bekräfta det, eller hur?
Efter att ha pratat med personalen och förklarat hur det fungerar, fick jag gå in på flygbolagetskontor och visa chefen där precis hur jag gör för att betala.. Irriterande? Ja. Omständigt? Ja. Men de gick med på att det var jag som köpt biljetten och jag fick checka in..
Eller fick jag det? Nej! Det visar sig att man måste ha en utresebiljett från Fillipinerna färdig för att kunna komma in i landet. Så jag fick gå bort och köpa en biljett Manila - Hongkong bara för att visa upp att jag hade en utresebiljett för myndigheterna. Kostar mg "bara" 30 USD att avboka biljetten och få pengarna tillbaka.. Irriterande? Ja. Omständigt? Ja.
Nu fick jag i alla fall checka in mitt bagage och det var dags att gå igenom säkerhetskontrollen. Väl där var det något som strulade med mitt pass.. Så säkerhetsvakten började kolla lite nogranare vad han höll på med. Och då märker han att killen på passet inte alls liknar mig. Så för jag får gå in till ett kontor bara för att ha ett samtal med chefen över säkerhetskontrollen. Där frågade han mig vad jag har gjort i Vietnam, hur jag kom dit, hur länge jag har stannat och andra liknande frågor. Han frågar mig även ifall jag har ett annat ID från Sverige. Jag visar upp mitt körkort och han jämför med passet. Efter mycket om och men bestämmer han sig för att det faktiskt är jag på passkortet och jag får gå igenom.. Och varför hände den sista incidenten då? Jo, jag tog kortet för passet för ca fyra år sen. Det var i den perioden då jag vägde närmare 100 kg. Nu väger jag runt 75 kg. Det ser verkligen inte ut som jag på kortet.. Har fruktat detta hela resan, men det gick ju bra denna gången.. Får se hur det blir vid nästa passkontroll?

Väl framme i Fillipinerna blev det en såndär skön taxifärd på en timme med stela samtalsämnen.. Taxichaffören försökte få mig att åka till ett annat vandrarhem som han kunde fixa bra pris till, sen undrade han ifall jag ville träffa vackra kvinnor dvs prostituerade och alla dom där standardfrågorna man får som ensam kille i ett främmande land. Efter mycket om och men kom jag i alla fall fram till Friendly Guesthouse som jag kollade upp på internet. Efter en lång dag med många allvarliga och jobbiga situationer somnade jag utan problem i sovsalen..