Ett försök..

Sådär. Nu har jag hittat ett riktigt internetcafe. Lögn.
Nu har jag hittat ett köpcentrum i Georgetown där dom har en hel våning dedikerad till populärkultur. Dvs tv-spel, film, musik och allt annat som hör till livets goda. Me like it!

Så vad har hänt det senaste nu då? Mycket som vanligt. Fast kanske inte i den där otroligt positiva andan som regerat större delen av resan..

Varför? Jo, jag berättade ju om jobbet i Khoa Lak (Vet fortfarande inte hur det stavas) och att vi alla fyra sökte det. Alla fick också jobbet. Problemet var bara att företaget behövde två stycken svenskar, inte fyra.. Så skulle vi alla stanna och jobba skulle det inte funnits timmar nog för oss alla. Och när jag gick runt och faktiskt kollade på Khoa Lak som stad att leva i en längre tid och inte bara resa igenom, så kändes det inte alls rätt. Någonstans..

Det är så att Khoa Lak blev träffat av Tsunamin hårt. Väldigt hårt. Har inga officiella siffor på hur många som dog i vågen, men det var illa iallafall. Och när man går igenom staden och kollar så finns känslan av att även staden dog med den stora vågen. Även om människan inte ville inse detta och byggde upp stan snabbt för att få turisterna att komma tillbaka. Antar att det var en riktigt guldklimp för turismen innan..
Missen Thailändarna gjorde var att bygga för snabbt. Dom missade att få tillbaka själen i staden på något sätt. Just nu kan man enkelt beskriva Khoa Lak som såhär. Det går en bred väg femhundrameter från havet. Längs denna vägen har det byggts upp affärer, resturanger och dylikt. Thats it. Staden är alltså kanske 2-3 kilometer lång och består bara av byggnader inriktade på turism.. Fast utan glimten i ögat. Sen har vi alla turistresorts som tar upp mellanrummet mellan affärerna och stranden. Alla ser ut som riktiga guldklimpar för två-veckorsturister som bara vill lapa sol och koppla av.

Hoppas ni har förstått lite av bilden hur det ser ut. Anyways.. Staden har ingen själ och jag skulle aldrig kunna spendera en längre period där. Så jag bestämde mig ganska fort att ge mig därifrån istället. Jesper och Annette kände inte heller att dom kunde stanna upp, men det kunde Borchardt. Så efter ett tårgripande avsked lämnade vi Borchardt för att dra oss vidare söderut.

Vi tog en lokalbuss ner till Phuket. Där mellanlandade vi i ca två minuter för att hoppa på nästa buss ner mot Krabi. Så i praktiken hamnade jag i Phuket även om jag knappt hann andas innan det bar av mot nästa ort. Räknas det? :)

Krabi då. Naturen runt om denna staden är helt otrolig. Det ser ut som att någon har placerat ut berg lite varsom i mystiska formationer. Själva Krabi då? Vi åkte direkt ner till Anaungbeach, det är en stadsdel vid havet som är superturistig. Jag nämnde att Annette hade en kompis där nere vi skulle träffa, ja? Han skulle visst bo vid den stranden någonstans..




Typiskt! Vi ska på bio om 10 minuter så jag hinner inte ge er en riktig uppdatering verkar det som. Fixar det imorgon alternativt senare ikväll.. Håll till godo. :)