Jag är vilse..

Thor slår ner som en blixt i sommarregnets gråa vardag.

2011-05-29T22:22:00.010+02:00

I Fredags följde Kim-san och jag upp i vad som kan tänkas bli något av en tradition då vi gick på superhjälte-film igen. Denna gången var det Thor som stod på tur.

Jag har personligen ganska dålig koll på just denna superhjälten i Marvel-universumet, men vad jag förstått så skildrar regissören Kenneth Branagh handlingen i filmen väl jämfört med serietidningen. Jag känner inte igen Branaghs namn och när jag kollar igenom vilka filmer han regisserat är Frankenstein (1994) den enda titeln som jag vet mig att ha sett. Det är alltid kul att hitta nya människor som håller hög kvalitet på sina filmer, och i och med Thor finns det en stor chans att jag kollar in hans repertoar av tidigare verk i framtiden.

Så vad handlar Thor om egentligen då? Jo, Chris Hemsworth spelar den arroganta åskguden som beger sig till frostjättarnas planet Jotunheim efter att någon släppt in en mindre grupp jättar under ceremonin då Thor ska krönas till Asgårds nya härskare. Thor menar att jättarnas intrång har brutit den långa freden mellan folkslagen, och anser att det är dags att bege sig till Jotunheim och krossa motståndet en gång för alla. Oden (Anthony Hopkins) sätter sig emot detta och blir rosenrasande när Thor ändå går emot hans order och beger sig till jättarnas planet med en liten grupp gudar för att starta bråk. Då denna akt resulterar i vad som bara kan sluta i krig, beslutar Oden att straffet för Thor är förvisning till Midgård (jorden) och att han blir fråntagen sina gudomliga krafter plus sin hammare Mjölner.

När Thor väl anländer till Midgård träffar han på Jane Foster (Nathalie Portman) Erik Selvig (Stellan Skarsgård) Darcy Lewis (Kat Dennings) som är ett forskningsteam som undersöker störningar i rymden (vilket visar sig vara hur gudarna från Asgård anländer på jorden.) Här har vi det första irritationsmomentet i min mening, i form av karaktären Darcy. Hon ska vara en karaktär som säger roliga saker och lättar upp stämningen lite då och då. Det lyckas tyvärr inte riktigt. Visst, jag log ett par gånger då åt hennes one-liners, men överlag tycker jag nog hennes karaktär hade kunnat strykas. Kan hända att Darcy i serierna har en viktig roll som behövs i uppföljarna, men just nu kändes hon överflödig. Särskilt då Thor lyckas få publiken att skratta högt i salongen i sitt missplacerade sätt att bete sig. T.ex. går Thor in i en djuraffär och kräver att få en häst. När expediten säger att dem bara har hundar och katter vill Thor ha en av dessa istället, stor nog att rida på!

Det visar sig snart att det är Loki (Tom Hiddleston) som låg bakom att frostjättarna ens kunde ta sig in och störa ceremonin som skulle krönt Thor till konung. Vidare i sin plan lyckas Loki få Oden att gå ner i en djupsömn (vet inte om detta är en del av nordisk mytologi och eller bara serietidningen) och helt plötsligt har Loki blivit temporär härskare över Asgård..

Jag tycker att filmen håller en hög klass och är sevärd, helt klart. Ibland kan jag tycka att filmen var lite väl barnslig, men det är inte något som stör helheten i min mening. Vi såg den med 3D och jag måste säga att jag än så länge inte blivit övertygad om att det höjer filmupplevelsen tillräckligt jämfört med pengarna. Det är snarare irriterande då man får anstränga ögonen för att hålla dem i "rätt" läge i onödan.

Slutbetyg: 7/10

Jag håller verkligen tummarna för den kommande filmen The Avengers då Marvel knyter ihop säcken och Iron man, Hulken, Captain America och Thor etc kommer medverka i en och samma film. I deras enskilda filmer har de olika hjältarna nämnts om lite då och då för att publiken ska förstå att alla medverkar i samma universum. (Synd bara att Edward Norton hoppade av som Bruce Banner, men man kan inte få allt..)

Sucker Punch suger pung.

2011-04-26T09:46:00.008+02:00

Efter en hel dags stekande på framsidan av Baracken stack jag och Kim-san på Sergels för att kolla på Sucker Punch. Jag satt i förra veckan och kollade på trailers och kom över filmen i fråga. En väldigt övertygande trailer vill jag tillägga med allt vad en nörd som jag kan önska. Nördorama på hög nivå med snygga effekter, sexiga tjejer med katanas och en handling som verkade intressant. Tyvärr var detta en film vars trailer lyckas lura tittarna fatalt.

Zack Snyder som tidigare gjort stordåd i filmvärlden med titlar som 300 och Dawn of the Dead har här regisserat en film med ytterst svag handling. Visserligen ett runkmaraton för Johan-femton-år men det är tyvärr tio år för sent. Sucker Punch handlar om Baby doll som spelas av Emily Browning som efter att sin mor avlider blir tvångsintagen på ett mentalsjukhus. Det är hennes styvfar som mutar en vårdare på anstalten att få henne lobotomerad så han kan få arvet och flickungen.

Precis när doktorn ska slå in spiken för att fullborda lobotomin förändras hela världen för Baby doll. Vi har hamnat i en fantasivärld där mentalsjukhuset är en bordell och vårdarna är vakter som håller de andra intagna som sexslavar. Dom får mot sin vilja uppträda och dansa sexigt framför kunder så som borgmästare och andra med pengar. Varför det är just denna fantasi Baby doll flyr till i något vad jag antar är en försvarsmekanism för att kunna hantera sin minst sagt hopplösa situation får man ingen förklaring i. Kanske Freud hade haft någon skön teori om att hon blivit antastad av sin styvfar och därför känner en trygghet i en värld där sex är mer normaliserat?

I vilket fall. Varje gång Baby doll börjar öva sina danssteg får vi följa med in i ännu en drömvärld. A dream within a dream within a dream. Man ser tydligt att Snyder försöker apa Christopher Nolans exeptionella film Inception med dessa olika sfärer av fantasivärldar. Det håller dock inte. Som sagt, när hon börjar dansa hamnar vi i olika världar där Baby doll iklädd en sexig skoluniform svingandes en katana kämpar mot olika övernaturliga varelser som odöda Nazister, Drakar, Robotar och Samurajer. Snyder har slängt ihop en mix av allt vad tonårspojkar som sitter dagarna i ända och konsumerar Anime från Japan borde älska. Specialeffekterna är snygga med slowmotion effekter och datoranimeringar som skaparna till Matrix troligtvis får våta drömmar av att tänka på.

Soundtracket är även de helt okej om än inte nyskapande. Två låtar jag kan nämna är dels Björks Army of Me som alltid håller i korigraferade stridsscener och en ny, inte helt värdelös, version av Sweet Dreams (are made of these) som huvudskådespelerskan sjunger i.

Så vad är kontentan av det hela då? Jo, Sucker Punch borde döpas om till Suger pung då det är allt denna film förtjänar att göra efter att jag spenderat för mycket pengar på dess produktion! Det håller helt enkelt inte. Avsaknaden av intressanta dialoger och en djupare handling än att visa upp hur man kan göra Anime på "riktigt". Jag somnade dock inte, och övervägde bara att kolla på klockan för att se hur lång tid det var kvar på filmen en gång.

Slutbetyg: 4.5/10.

This is.. Kraków!

2011-04-12T18:20:00.010+02:00

Betongens hemland, grå mulet väder och billig arbetskraft. Några av fördomarna jag har skaffat mig av Polen under mina tjugofem år i livet. Efter att en av mina sambos i Baracken hittat flygbiljetter till Kraków för det ynka priset av 150kr tur och retur beslutade sig fyra glada sambos att åka dit under ett par dagar. Äntligen var det dags att slå hål på fördomarna om landet i norr, att bevisa för mig själv att de inte bara äter rotfrukter och att det står prostituerade kvinnor vid sidan av landsvägarna och alla andra absurda föreställningar! Kort sagt kan jag tyvärr erkänna nu i efterhand att Polen är vad jag tidigare trodde. Men mer därtill, i positiv mening!

Polsk fabrik.

Vi anländer efter sju timmars transfers, flygtid och väntande utanför Patryks mormors höghus några timmar efter midnatt. Kroppen värker efter sömn (vilket i sig är intressant då det enda jag gjort är att sovit, läst, ja kort sagt allt utom att trötta ut mig själv egentligen). En sak jag noterar medan vi står och väntar på att mormor ska öppna upp för oss är övervakningskamerorna som sitter på de husknutarna på höghusen runt om oss. Polen är något av ett övervakningssamhälle i modern tappning. Jag menar; visst, back in the days när Sovjet var med i leken kunde jag förstå, men nu? Och i förortens betongdjungel? Jag fick tyvärr ingen klarhet i detta, men tycker ändå det kan vara värt en notis. Betongdjungeln ja, det var precis vad vi hamnat i. Ett område där betongklumparna stod som mörka torn upp mot natthimlen. En fördom hade redan infriat sig!

Väl inne i lokalbefolkningens (Patryks farmor och farfar) lägenhet såg det i princip likadant ut som i vilken svensk pensionärs lägenhet som helst. (Om man inte nämner alla krucifix som fanns uppsatta på väggarna, men det är Polen så vad förväntar man sig?)

I Polen är kristendomen inte ett minne blott som i Sverige.

Första morgonen väcktes vi av en klassisk polsk frukost bestående av ljust bröd och flertalet korvar till pålägg. Till detta serveras till min stora förskräckelse thé som dryck. Jag ville inte visa mig ohyfsad och försökte mig på två klunkar, sen fick det räcka. Patryk märkte att något var fel och styrde upp så jag fick kompott (varm saft) istället. Tack!

Nej, rosen låg bara där. Jag bar inte runt på den och tog kort!

Denna dagen tillägnades i förintelsens tecken. Jag och min sambo och tillika klasskamrat Malin tog ett tåg till Auschwitz Birkenau för att beskåda dessa koncentrationsläger. Tågen i Polen var, även om jag inte hade någon uttalad fördom om dem, precis vad man kan tänka sig; Föråldrade och ännu långsammare än SJ´s snigeltåg! Men finns det något bättre sätt att transportera sig än med tåg egentligen? Man får se landskapet vecklas ut genom fönstret, inga krav på säkerhetsbälte och tillräckligt med benutrymme för att en överviktig amerikan inte ska behöva klaga! Till råga på allt är det även billigare med tåg än buss denna sträckan.

Koncentrationslägren var mycket vad jag hade förväntat mig i stort sett. Då jag i Kambodja även beskådade The Killing Fields och S21 har jag redan sett vad människan är kapabel till, men det är alltid bra att få sig en påminnelse och se historiens spår. En tanke som slog mig delvis när jag såg citatet "The one who does not remember history is bound to live through it again" - George Santayana, och delvis när jag hörde en guide tala med en grupp Israeler var hur hemsk världen är. Judarna som gasades och brändes ihjäl i dessa områden utför idag utför precis samma förtryck av de mänskliga rättigheterna som uppkom efter förintelsen mot palestinerna nere på Ghaza-remsan. Inte för att åsidosätta offren under andra världskriget, det var fruktansvärt! Men borde inte judarna om några i så fall vara sist med att utföra liknande handlingar? Och vinnarna av andra världskriget, USA. Vad gör inte denna nation om inte återupprepar historien? Guatanamo bay någon? Eller en annan etnisk rensning, Rawanda 94? Dessa händelser inträffade såpass nyss och pågår än idag!

Hur deprimerad blir man inte av att bara se detta?

Senare samma kväll var det dags att känna av Krakóws nattliv och även dags att infria ännu en fördom jag nämnde längre upp i texten. Vi rörde oss från bar till bar, klubb till klubb för att få smak av det breda utbudet staden erbjöd. Mellan någon av dessa barer kommer det fram två platinablonderade kvinnor till mig och Patryk.

-Hello, do you wanna go to a strippclub?

- Ehm.. Well..

Då Kim och Malin hamnat på efterkälke kollar vi båda bakåt efter dem. De polska inkastarna noterar detta och börjar prata på polska med varandra. Patryk som kan polska översätter efteråt.

-Dom har tjejer med sig, typiskt.

-Ja, vi har tjejer med oss! Svarar Patryk kvickt.

Jag tar dock deras flyer för att ha något att läsa medan vi väntar in Malin och Kim. Där i beskrivs hur bra deras strippklubb är etc. Det roliga är dock att dom erbjuder rum ovanför klubben för kunder. Fördomen om prostituerade var även den inte helt osann. Det var inte längs landsvägen, men nära nog!

Auschwitz

Nästa dag spenderade vi med sightseeing i Kraków. Gamla staden,Kazimier (Jude-kvarteret) för att nämna några. Inne i Kazimier passade vi på att besöka en synagoga vilket var en besvikelse till skillnad från de överrösta katolska kyrkorna vi tidigare besökt i polen. Synagogan var väldigt spartanskt inredd i vitt. De hade även mage att ta 3ZL (ca 8SEK) i entréavgift! Kanske för att i framtiden faktiskt smycka den lite?

Som det brukar vara när man reser runt i världen, eller bara bryter vardagsrutinen egentligen, lyckades vi vara med om något utöver det vanliga. På ett stort torg i jude-kvarteret spelades den Israeliska versionen av Amazing race in. Har jag tur syns jag iklädd palsestinasjal och grön militärrock i något avsnitt när de frågar efter hjälp för att hitta taxi. Tyvärr kunde jag inte hjälpa dem!

Tänk Fallout 3

Dag tre tog vi oss alla fyra till över till byn Wieliczka där saltgruvan med samma namn ligger belägen. Den har varit i drift sedan 1200-talet och är upptagen på UNESCOs världsarvslista. Den har ett djup på 327 meter och en längd på över 300km enligt guiden skulle det ta flera veckor, kanske månader att ta sig igenom hela gruvnätet. Vi, däremot fick en rundtur på två kilometer och ta oss ner på ett djup av 150 meter. Själva den guidade turen var inte speciellt intressant då den var väldigt turistvänlig och inte alls speciellt "gruvlik". Jag var i Faluns koppargruva i yngre ålder och då fick vi i alla fall ha på oss skyddsutrustning!

Något som däremot speglade ganska bra emot polackernas tilltro till gud var faktumet att gruvarbetarna hade skapat flera katedraler inne i berget. En av dessa hade mässa varje söndag och imponerande utsmyckningar i salt-sten!

Priset för inträdet var dock något magstarkt då vi betalade 54ZL (ca 120SEK) för inträde, och sedan en avgift för att få ta bilder väl inne i gruvan.

Påven i Salt-sten.

Kvällen till ära spenderades även denna på några olika pubar och nattklubb. Vi hittade ett väldigt charmigt vänsterhak som hette Propaganda i jude-kvarteret. Inredningen bestod av propagandabilder från vänsterrörelser, retroprylar i form av olika radiospelare, registreringsskyltar, en tavla på Lenin och andra prylar från 50-talet. Skön stämning med pilkastning, bra musik och en stor stark för 7ZL (ca 20SEK). Kan också tipsa om nattamat på torget i jude-kvarteret, där de serverar jättestora baguetter. Jag minns tyvärr inte vad dem heter men det är bara att se vad skarorna av nattvarelser äter på torget och ta desamma!

Kvällen avslutades på Kitsch. En nattklubb på fem våningar, en för varje musikgenre. Vi fastnade på den våningen där det spelades obskyr House och ett riktigt häftigt fenomen utspelade sig. Alla på dansgolvet var vinklade mot Dj:n istället för det vanliga kaoset som brukar utspela sig. Det var som att alla följde en outtalad norm att man inte dansade med varandra, utan med han som vände plattorna. När några nya omedvetna personer ställde sig och började dansa med varandra kände de direkt av den outtalade regeln och föll snabbt in i ledet. Jag har aldrig varit med om något liknande i klubbväg men gillar det skarpt!

Sista dagen delade vi fyra upp oss och jag begav mig ut på äventyr själv i Kraków. Jag hade fått höra av två brittiska damer tidigare under veckan att Schindlers fabrik skulle vara något av en sevärdighet. Då filmen Schindler's List är något av ett mästerverk var jag riktigt intresserad av att se fabriken med egna ögon, i hopp om att kunna knäppa några urbana bilder i en häftig miljö. Vad jag inte uppfattade från min informationskälla var att detta var ett museum i ordets rätta bemärkelse. Fabriken hade byggts om för att bli ett modernt museum inriktat på Nazisternas invasion av Polen. Inga urbana low tech miljöer per se, utan snarare modera montrar med ljud och bildeffekter som visade upp invasionen. Besöket kostade med studentrabbat 13 ZL (ca 30SEK) och var inte någon kris för plånboken som tur var. Är man inte inställd på detta är det svårt att ta till sig och engagera sig i informationen som ges, så jag sprang mer eller mindre igenom museet och gick istället på promenad genom de olika statsdelarna.

Trainsurfing? Nä du, i Polen är det planesurfing som gäller!

En insikt jag fick under mina fem dagar i Kraków var att skaparna till spelet Fallout 3 måste hämtat inspiration från denna staden. Det finns hus som är som tagna från det spelet, fabrikerna med sina gråa skepnader och det platta landskapet som sträcker sig runt staden. Jag kunde nästan fantisera fram scenarion där fraktioner som Brotherhood of Steel seglar av statsdelar i sin kamp mot Supermutanter. Lite av en våt dröm gick i uppfyllelse för en geek som mig efter denna upptäckt!

Allt som allt var Kraków ett ställe jag inte tror jag kommer resa tillbaka till. Staden var vacker om man gillar urbana miljöer och polackerna var ett trevligt folk, men mer än en vecka tror jag inte staden har att erbjuda. Kanske är detta ord jag kommer få äta upp?

Törnrosas kyss i bloggform

2011-04-03T23:52:00.009+02:00

Efter ännu en vinter bedövande vinter då min kropp gått ner en dvala som bara Mumintroll och björnar kan mäta sig med fick jag för några veckor sedan ett chockartat uppvaknande. Jag råkade komma över en smått genialisk reseblogg som kysste mig lika effektivt som prinsen i sagan om Törnrosa. Min reselust har slagit klorna i mig igen. Jag misstänker att det är en kombination av vackra foton och smarta formuleringar från bloggen färdknäpp som gjort den så påtaglig. Detta och en vinter som visserligen börjat spricka upp efter vad som känts som flera eoners väntan.

I hopp om att stilla reselusten något åker jag till Krakow, Polen på Tisdag. En av mina sambos i kollektivet kommer från just Krakow så vi ska sova hos hans farmor under de fem dagarna vi hälsar på. Allt för att komma undan billigare som den äkta budgetresenär jag är. Planen är att besöka koncentrationslägret Auswitch och en saltgruva som varit i drift sedan 1200-talet. Vad Krakow mer har att bjuda på återstår att se, men jag hoppas detta inte blir ännu ett destruktivt steg mot ett riktigt återfall i reseträsket.

För övrigt sitter jag och konsumerar serien The Sopranos just nu och kan inte annat än att älska den. Klockrent skådespel och fin fina dialoger. Perfekt sätt att distrahera en student från världsliga ting som studier!

Viloläge

2010-02-06T02:56:00.002+01:00

Tänkte bara skriva ett inlägg för att visa att jag inte är död. I viss bemärkelse är jag väl det iof. På detta mediet. Jag skriver inget för tillfället. Jag borde göra det. Jag gillar att skriva egentligen. Det är ett bra sätt att få ut sina tankar och att föra en liten 'dagbok' över vad jag egentligen gör i det som vuxna kallar den bästa tiden i ens liv. Riktigt synd.

Fast ja. Nu är det ju som det är. Förhoppningsvis finner jag tid att ta upp penna och papper igen snart. Tills vidare får jag tipsa om http://www.backpacka.nu/. Det är en bok som både jag och min kära kamrat Nils medverkat till att göra. Jag har inte sett boken själv ännu, så jag vet inte alls hur mycket jag är med i den.

Över och ut.

070707

2009-11-07T11:31:00.002+01:00

Då var man på väg igen. Sitter på ett tåg upp till Stockholm just nu. Tåget avgick vid den något intressanta tiden 07:07 den 7 Nov. Alltså *Dramatisk musik* 070707. Skulle jag varit mer vidskeplig hade jag nästan trott att detta betydde något. Nu är jag bara nyvaken och irriterad. Ingen bra start för denna resa egentligen. När man ska sticka iväg på ett nytt äventyr ska man ju inte vara irriterad utan glad. Men jag skyller SJ på detta faktum.

Nej nej, tåget är inte försenat, ännu. Detta har att göra med SJs nya regler angående legitimationskontroll. Varför? Jag borde inte behöva visa upp någon ID-handling bara för att åka tåg i mitt eget land. Detta är inte gamla hederliga Sovjetunionen eller det nya skrämda USA. Detta är Sverige. Fine att vi i Sverige verkar ha ett storebrorsymptom som verkar göra att vi måste härma de större länderna. Men vafan. Inte behöver vi anta de dåliga och tråkiga bitarna som finns? Det skulle inte förvåna mig om detta är starten på ännu mer kontroll av oss privatpersoner. USA som vi ska härma i tid och otid har ju ett skönt system när det gäller resor in till landet med både fingeravtryck och ögon-scanners, varför inte? Snart kommer det säkert vara vägspärrar och personkontroller längs motorvägen också här i Sverige. Fy fan! Om detta fortsätter i samma stil finns det en chans att jag röstar på Piratpartiet även nästa år..

Nåja, tillbaka till äventyret jag är på väg att starta då. Vad ska jag göra denna gång? Heh, jag ska göra något så oväntat som att gå en utbildning för att bli reseledare. Yes, en månad ligger utbildningen på sen ska jag visst vara en fullfjädrad reseledare.. Skolan heter Service C/O och ligger nere i Barcelona. Jag vet inte så mycket mer än så, but that’s how I roll. Har man förväntningar på något blir man bara besviken när det visar sig vara helt annorlunda och om inte annat så är det mer spännande så här. Jag vet inte riktigt vad jag har tänkt få ut av denna utbildning. Att bli reseledare är inte något jag riktigt kan se mig själv som när jag tänker på det. Att stå uppe på scen och berätta vilka olika events hotellet kan erbjuda. Att kränga saker till överpris åt de dumma turisterna som betalar vad som helst för att få sig en bit av illusionen Paradiset. Jag har ju scenskräck vilket inte direkt hjälper när jag tänker närmare på det. Men jag behövde göra något nytt, något helt annorlunda för en stund. Och att vara väktare – Det var jag egentligen färdig med för ett år sedan. Så nu ska vi se om Mowgli lägger ficklampan på hyllan och försöker mig på ett serviceleende istället.

Jag är vilse.. I Cypern en snabbis.

2009-09-22T19:17:00.003+02:00

Då var den tredje semestern detta året avklarat. Ja, jag vet. Det är lite äckligt att kunna säga den meningen och veta att det är sant. Tre stycken utlandssemestrar på ett år.. Och då har jag ju faktiskt minst en kvar att se fram emot om ca en månad. Hah.

Öhm jaha. Var har jag varit för mindre än tjugofyra timmar sedan då? Jo, jag hittade en sista minuten biljett för enbart 500kr tur och retur Cypern - Larnaca. Det var inte så mycket att tänka över egentligen. Jag har ju två kompisar som jobbar som säsongsarbetare på ett hotell nere i Aya Napa vilket gjorde att boendet var fixat också. Kan ju inte bli mycket bättre än så.

Efter ett varmt återseende med Jonathan och Borchardt på hotellet med varsin Milano Kebabpizza och en kall cola så visade de runt mig lite i staden. Ja - Jag tog med mig tre stycken pizzor då det var typ ett krav för att få komma ner och hälsa på. Jag kommer själv ihåg mitt sug efter några månaders resande i Asien - Man vill få en smakbit av svensk mat lite då och då.

En intressant observation jag gjorde under den första promenaden på gatorna var hur lika alla turistorter faktiskt är. Skulle jag tagit ett kort på huvudgatan i Bali och här i Aya napa hade det troligtvis kunnat bli problem att se vilket som är vilket.. Men det blir nog lätt så när man ska anpassa en stad efter turismen och inte lokalbefolkningen. Hotellkomplex överallt och små minimarkets till höger och vänster. Resturanger överallt också.. I Sicilien var det inte alls på samma sätt, men det bör tilläggas att vi hade en lägenhet inne i gamla delen av Tranpani då också.. Ska fortsätta att meditera över denna insikt och se om jag kan komma fram till något konkret senare i livet. Nu finns början av tanken på papper i alla fall.

Aya napa är för övrigt en ful stad. En tråkig stad. En stad som bestod mer av att ligga och inte göra något alls på dagarna och sedan festa sönder sig nätterna igenom. Jag klagar egentligen inte. Det kanske hade lite med att göra att jag umgicks med personer som jobbade på dagarna också. Alltså är det lite svårt att komma iväg och göra någon aktivitet då. Men jag kan ju bara se stället från min synvinkel eller hur?

Men vadå? Gjorde jag inget som var värt att nämna egentligen? Jo, självklart! Jag och Borchardt åkte iväg en förmiddag och gjorde ett Wreckdive. Ett 172 meter långt fartyg som sjönk någon gång på 80-talet. Riktigt häftigt dyk måste jag säga. Djurlivet var inget att hurra över.. Några stora barracudor och groupers - inget man inte sett förr iof. Men att simma omkring och kolla på ett skepp som man inte kan se slutet på då det är för långt bort. Och då hade vi ändå riktigt bra sikt. 30 meter gissade vi på. Riktigt bra dyk. Passande att det blev mitt 30'e också.

En annan sak jag gjorde var att kolla på Borchardt och Jontes show dom jobbade med.. Det började svagt får jag erkänna.. Jag kände mig mer tvingad att säga att det var ett bra uppträdande för att vara snäll än säga vad jag verkligen tyckte. Det var första kvällen. Sen fick jag se deras tre andra showerna de gjort och det blev bara bättre och bättre. Sista kvällen var det en musikal som var otroligt bra gjort faktiskt. Det var ett bra tempo och de lyckades få med publiken bra också. Stor eloge till Entertainment teamet där. Det gjorde dem bra.

Vet inte om det finns så mycket mer att berätta om min vecka. Den tog slut innan den hann börja tycker jag. Jag har en otrolig ångest över att vara tillbaka i Sverige och känner mig emotionellt instabil just nu. Valium hade varit en bra idé - Men jag tror det hör till att vara deppig ibland också.

Blev inte alls nöjd med denna texten men publicerar ändå. Inte sugen på att skriva om det.. Bajs.

Nästa resa inplanerad.

2009-08-17T18:36:00.003+02:00

Ända sedan jag kom hem till Sverige i Mars har jag funderat på vad jag ska göra framåt i livet. Skall jag vara kvar på Securitas eller söka något annat jobb? Plugga upp betygen eller kanske börja på en folkhögskola? Framför allt, ska jag sticka ut och resa igen och i sådana fall vart?
Många jobbiga frågor och inga svar, men nu för någon vecka sedan slog tanken mig. Varför inte göra som min goda kamrat Borchardt och kombinera jobb med resande? Han har hittat en Reseledarutbildning på en månad som han bokat plats till i November. Efter mycket grubblande och räknande har jag kommit fram till att jag också har råd och faktiskt vill göra den. Det är dags att våga sig på att göra något nytt! Ringde min planerare på jobbet och frågade honom ifall jag fick ta semester i en månad nästa kvartal. Inga problem alls.

Så den 8 november bär det av till Barcelona för att skolas i något helt annat än väkteriet. Bra skit!

Jag är vilse.. I Italien

2009-08-10T13:44:00.006+02:00

Då har Johan gått vilse ännu en gång, om än bara för en veckas tid istället för en lång semester. Denna gången hamnade jag i Italien. Närmare bestämt Tranpani på Sicilien. Denna lilla charmiga stad ligger på den västra sidan av Sicilien och har, i alla fall i gamla staden, kvar de smala gatorna med franska balkonger och gamla gubbar som sitter och dricker kaffe och pratar skit.
Det var ganska konstigt att gå runt och uppleva att det faktiskt var som mina fördomar mot medelhavsländer var. Ett faschinerande fenomen är att koncepten som lokala slaktare och andra mer gourme-fokuserade butiker fanns lite överallt. Det skulle aldrig fungera i min hemstad Alingsås, men där nere gör det de! Underbart.

Jag blev inbjuden att åka ner till Italien av en gammal räv som nämnts i denna resebloggen innan, Loredana. Hon är ju halvitalienska och hennes far äger två stycken lägenheter på Sicilien som han hyr ut till svenskar som ska ner på semester. Loredana fick låna en av lägenheterna i en vecka och hade samlat ihop ett skönt gäng att åka ner med. Dels var det hennes bästa vän, och också en tjej som synts till här på bloggen, Therese. Sen hade vi Jimmy, Caroline, Jakob, Pelle och Elin. Alla är bosatta runt Stockholm och jag har träffat någon av dem innan. Alltid lika spännande att komma in i en grupp personer som man inte känner. Man vet ju alldrig hur det kommer fungera denna gången.

Denna veckan började med att jag skulle åka tåg upp till Stockholm där jag skulle möta upp resten av gänget. Oväntat nog var jag lite för sent ute och var nära på att missa tåget om det inte varit för min hjälte till granne som skulle till jobbet vid samma tid. Han körde mig till stationen i sin Volvo Amazon som stinker av ciggaretterök. Känns som en bra start på semestern tycker jag.
Väll framme vid stationen möter jag min pappa som ska skicka upp en påse med prylar till min lillebror Niklas. Det visar sig att jag ska åka samma tåg som min kära farmor upp då hon ska till Dalarna och hälsa på vänner. Otroligt oväntat måste jag säga. Tågresan i sig hände det inget spännande på. Sov mestadelen av tiden..

Väl framme i huvudstaden träffade jag på Niklas och Julia som skulle möta Farmor. Dom var lite chockade dom med att få se mig där men det var ett kul återseende. Väldigt kort då jag behövde ta mig vidare upp till Vallentuna för att möta upp Therese och Loredana. Tajming eller tur är något jag har använt mig av mycket det senaste och även nu. Kom precis med en buss som tog mig till svennebannan-förorten Vallentuna. Det lilla jag såg av kommunen såg ut precis som Alingsås eller vilken annan småstad som helst i Sverige. Så jag är lite tveksam på om man får kalla det för Stockholm. Efter att ha ett litet privat kramkalas på Loredanas jobb åkte vi mot Skavsta där flyget gick ifrån..

En av fördelarna med att åka med en som nästan är lokalbefolkning, hon har i alla fall varit här förut, är att det är svårare att bli lurad på vissa saker. Ryanair sålde bussbiljetter på flyget som skulle ta oss till de centrala delarna av Tranpani. För 9 Euro. Loredana styrde upp biljettern av den lokala bussen för 2.50 Euro. Bra skit!

Det första vi gjorde efter att vi letat upp lägenheten och bestämt oss vem som sover var, var att ge oss ut på upptäcksfärd i staden och leta upp föda. Och vad är det för mat man tänker på direkt när man tänker på Italien? Pizza! Den största skillnaden jag kunne känna av var att Italiensk pizza var mycket mer "flytande". Det visar sig att dom använder Mozzarella istället för vanlig ost. Detta är ett riktigt fint knep då det smakar underbart.
Italiensk mat överlag är riktigt fin måste jag säga.. Pizza, Pasta eller Pinnani. Allt smakar gudaaktigt.

Ifall jag skulle summera veckan snabbt skulle jag säga att vi låg på stranden och badade nästan helatiden. Och det skulle stämma ganska bra också. Det var ingen aktiv semester med nya upptäcksfärder varje dag. Men det kändes inte som det behövdes heller då det är ganska skönt att ligga och läsa i solen. Ett oväntat fenomen med havet i Sicilien är att vattnet är ganska kallt.. Det kändes som samma temperatur som svensk insjö ungefär. Inte alls samma temperaturer som i sydostasien. Och nu snackar vi ändå medelhavet. Där det är närmare 40 grader varmt under visa tider på dygnet. Väldigt knepigt tycker jag!

Jag var på två utflykter under veckan faktiskt. En av dem var upp till Erice, en bergsby som ligger på ca 700 meters höjd. Denna byn ligger uppe på ett berg och var strategiskt viktig för den som hade makten på Sicilien som jag förstod det.. Under medeltiden hade någon av härskarna byggt ett slott uppe på berget också. Och usch vad jag tycker synd om dem som byggde det slottet.. Berget är verkligen brant och det måste varit ett riktigt slavgöra att få upp all stenen dit. Vacker by var det i alla fall med gator där man inte får plats ifall man ska försöka möta någon annan i dem.

Den andra utflykten var det bara jag och Pelle som gjorde. Efter fem dagar på stranden var jag ganska mätt på strandlivet och en av de sakerna jag bestämt mig för redan innan jag åkte till Sicilien var att bestiga Etna. Ni vet vulkanen som är aktiv och som för något årtionde sen hade ett riktigt stort utbrott som förstörde en stad. Etna var en av de få sevärdheter som jag faktiskt visste om på Sicilien.
Så hur tar man sig dit då? Jo, det är cirka fyra timmar buss om man tajmar in bytena perfekt. Därefter hade vi hoppats på att det skulle gå lokalbussar även upp till toppen av vulkanen. Men ack nej. Det gick visst en buss vid klockan 8 på morgonen. Thats it.
Skam den som ger sig. Nu hade vi suttit i fyra timmar på en buss och åkt rakt över hela ön. Nu ska vi allt se den där vulkanen på nära håll!
Alternativen vi hade för att komma dit upp var antingen en Taxi som skulle ha 90 Euro tur och retur till vulkanen, eller att hyra en bil för 40 Euro. Vi hyrde inte så oväntat bilen istället för att åka taxi upp.. Svindyrt, men ju längre vi åkte med bilen ju mer förstod vi varför han ville ha så mycket pengar. Det tog ungefär en timme att komma upp för halva berget. Väl framme där bilvägen tog slut fick man ta en lift upp till toppen. För att åka den liften skulle vi fått betala 27 Euro till.. Var inte så sugen på att lägga de pengarna också så vi nöjde oss med att komma upp för halva vulkanen. Det blev en väldigt dyr utflykt men det var också en av de minnena jag kommer komma ihåg bäst från min vecka i Sicilien tror jag. Etna, you bitch. I will be back!

Träffade även en filur från Bulgarien som liftat runt i Europa i över en månad, han skulle ta färjan över till Tunisien och fortsätta sin färd genom Afrika. Han var så snål att han istället för att hyra ett rum på ett vandrarhem sov ute i det fria. Under träd eller i buskar. Vi döpte honom till Träd-filiosofen och han var en riktigt intressant karaktär. Nu i efterhand ångrar jag lite att jag inte hängde med honom till Tunisien i ett tag. Tror det hade varit en riktig kul kille att resa runt med.

En vecka går tyvärr väldigt fort när man har det kul. Men min semester tog inte riktigt slut där. Jag hälsade även på min bror och hans flickvän i två nätter också. Då Niklas jobbade hela dagen gick jag och Julia på en långpromenad genom Stockholm och lunchade på Söder. Hade jag fått bosätta mig någonstans i Stockholm hade det troligtvis varit den stadsdelen jag velat bosätta mig i. Många charmiga seconhand affärer och sköna resturanger. I like.
När Niklas slutade jobbet kom han och mötte upp oss och vi begav oss till Skansen där det var 30 års jubileum för allsången. Detta visste vi inte på förhand bör väl nämnas.. Vi gick egentligen bara för att få se Markus Krunegård spela.. Tråkigt nog spelade han bara en låt på hela evenmanget.. Men att få se Anders Lundin köra låten Nöjd eller Björn Schiffs med sin Michelangelo är ju också riktigt kul!
Fick gratis inträde till Gröna Lund också och vi passade på att åka vad måste vara Stockholms svar på Balder. Insane. Den var kort och intensiv. Riktigt kul. Fast Balder är bättre. :)

Onsdag morgon missade jag tåget hem till Alingsås och fick sitta i två timmar på Stockholms tågcentral och kolla på folk innan jag kunde komma hem. Klart man ska klanta till det, de sista man gör på semesten. Det hör änna till. :P

Bilder från Sicilien finner ni här:
http://www.facebook.com/album.php?aid=109948&id=557542142&l=3596e8f243

Kambodja

2009-04-01T03:44:00.003+02:00

Uhm, fixade precis upp bilder från Kambodja. Tyvärr lyckades jag slarva bort min egna kamera den sista veckan. Tur att Borchardt inte gjorde samma sak så här kommer bilderna han tog i det landet...

http://www.facebook.com/album.php?aid=84506&id=557542142&l=cc73d01fa2

Ha de fint!

Ett sista..

2009-03-21T10:12:00.006+01:00

Det är ju alltid så. Att det finns ett slut på allting. För några dagar sedan fick jag uppleva ett sådant med denna resan också. Att faktiskt åka hem till verkligheten, Sverige, och allt var det innebär. Till skillnad från Borchardt har jag ändå till viss del gillat tanken att komma hem till Sverige, träffa gamla kompisar, familj och alla dem andra. Visst har jag kallsvettats över tanken att faktiskt komma tillbaka och börja jobba, ta tag i mitt liv och bli en seriös människa. Göra verklighet av alla de där tankarna och ideérna jag fått under resan.. Och nu är tiden kommen att göra det också. Får se hur detta kommer gå.

Men först ska jag faktiskt berätta om de sista veckorna i Kambodja innan det faller bort i glömska..
Vår lilla grupp på fyra personer hade ju kommit upp till en stad i Kambodja vid namn Kratie där det finns en stor chans att få se den uttrotningshotade rasen av floddelfiner.. Det var våran huvudanledning till att vara i den staden. Men det första vi gjorde när vi vaknade upp på morgonen var att hyra Motorbikes för dagen och sticka ut på landsbyggden för att se de delar av landet som turister inte brukar se. Väldigt kul nöje då man svänger in på en skolgård mitt i ingenstans för att bara kolla på byggnaden eller försöka köpa vatten. Det man inte tänker på är att vi är vita och skolbarnen inte får se sånna som oss speciellt ofta. Detta gör att vi blir som en turistattraktion i sig.. Måste vara för de barnen som för oss vita då de första mörkhyade kom upp till Sverige vid tidigt 1900-tal. Udda och spännande.
Kambodja över lag är ett otroligt vackert land och man får se unika vyer från motorbiken, och verkligen känna att man är där på riktigt. Vet inte hur många som varit i Kambodja som kan säga att de stannat till vid en by som säkert knappt har ett namn för att ta ett bad i floden då det är så otroligt varmt.. För att sedan torka innan resan fortsätter blir det till att soltorka och spela kort. Spela kort medans en hel Kabodjans familj står på avstånd och stirrar på oss konstiga vitingar. Fina grejer.

Men det var ju inte huvudsyftet till att vi var i just den staden.. Det var ju delfinerna. Så på eftermiddagen fixar vi chafförer som tar oss till bryggan där man hyr en båtman som ska leta upp delfiner åt oss.. Detta måste ju vara världens enklaste jobb då han knappt behövde åka ut mer än femtio meter från strandkanten innan vi ser våran första delfinfena svänga upp.. Och sen bara de fortsatte. Det var helt otroligt hur många delfiner vi faktiskt fick se under den timmen som vi var ute i floden.. När man precis sett en sticka upp för att andas sitter man och stirrar på den punkten för att vänta på att han ska komma upp igen nästa gång. Då hör man luftljudet på motsatta sidan båten för att en annan delfin precis var uppe.. Så istället för att sitta och vänta på att få se något fick man kontrollera sig för att inte försöka se allt på samma gång. Otrolig upplevelse måste jag säga som jag kan rekommendera starkt ifall ni ska förbi Kambodja.

Nästa destination på listan var ner till Phnom Phen igen, mellanlanda där en natt och sedan åka vidare mot Koh Kong som ligger i södra delen av Kambodja, vid havet. Och även vid gränsen till Thailand. Det var nog ingen av oss fyra som egentligen hade något de ville göra i Koh Kong utan det var solen och stranden som vi ville åt. Tyvärr var inte strandutbudet det bästa just vid staden utan man fick hyra en båt för väldigt dyra pengar som tog en runt till de vita stränderna.. Hyrde även bikes vid detta stället och åkte runt självständigt i landsbygden.. Det visade sig att Koh Kong var stället där vi fyra skulle dela upp oss en andra gång också. Therese och Loredana bestämde sig för att åka tillbaka till Koh Samet i Thailand och vi var ju precis vid en gränsövergång så det passade ju perfekt för dem. Borchardt och jag tog beslutet att åka till Sihanoukville de sista dagarna i Kambodja istället.

Jag har hört både posetivt och negativt om denna stad från folk jag pratat med. Loredana och Therese tillexempel tyckte att sihanoukville inte alls var något kul ställe då dom var där förra resan. För mycket försäljare, tiggare och dylikt. Nils promotade det jättemycket då han gillat det riktigt mycket. Själv kan jag bara hålla med Nils. Grymt bra var det! Vi hittade ett ställe som heter Chivas Shak vid en av stränderna.. Detta guesthouse ligger precis vid strandkanten.. Skulle man slå upp ordet lätja på Wikipedia lovar jag att Chivas Shak finns med i beskrivningen.. Jag och Burre spenderade tre eller fyra dagar allt som allt i sihanoukville. Vi spenderade dessa tre eller fyra dagar precis vid Chivas Shak. Liggandes i hängmattor eller på solstolar utan att göra något. Alls. Perfekt då Johan skulle tillbaka till Sverige och behövde "samla" energi för att klara av den svenska stressen därhemma.

Som sagt. Johan skulle ju tillbaka till Sverige. Men en av punkterna som jag hade tänkt ut var att åka till Bangkok det sista och shoppa kläder och annat av vikt inför livet hemma.. Så vi tog en buss från sihanoukville ända fram till Bangkok. Väl framme i huvudstaden blev det en heldag i MBK, köpcentret som har blivit mitt andra hem i Thailand vid detta laget.. Johan gick även till en skräddare och fick en kostym uppsyd till sig och fixade lite allmänt inför resan hem. Som det har varit tidigare i resan var det även nu. Vi träffade på folk som vi hängt med tidigare.. Denna gången var det några tjejer vi träffat i Singapore och även två tjejer som var med den stora gruppen utbytesstudenter vi käkade kräftskiva med på Bali. Konstiga sammanträffanden..

Jag känner inte att det finns speciellt mycket spännande att nämna om resan från Thailand>Malaysia>England>Sverige i sig.. Men jag kom hem till slut i alla fall.. På Säveflygplats stod Jonathan och Magnus och väntade på mig för att ta mig tillbaka till hemstaden.

Nu är jag här. Hemma. Har inte hunnit landa riktigt ännu. Allt känns fortfarande orealisktiskt men ändå så otroligt verkligt. När jag sitter och skriver detta inlägg har jag på något sätt svårt att förstå att jag ens åkte iväg i ett halvår. Skulle likagärna kunnat vara en väldigt realistisk dröm. Men det är det inte. Jag ska ta alla de erfarenheter och bevara dem inom mig för att försöka utveckas till en bättre människa. Det är inte alla som har chansen att få sticka iväg på något så otroligt som jag varit med om.. Och det priviliget ska jag inte pissa på. Det ska jag hålla högt.

Tack alla jag har träffat och lärt känna under detta halvåret. Tack för alla erfarenheter och allt annat. Det har varit en riktig drömresa. Jag kan inte beskriva hur otroligt kul jag har haft det.

Tack.

Fem timmar kvar.

2009-03-17T06:23:00.003+01:00

Tänkte göra en väldigt kort uppdatering. Det är fem timmar kvar tills min rörelse mot verkligheten startar.
Klockan 20:20 går flyget från Bangkoks flygplats ner mot Kuala lumpur där jag ska byta till ett flyg mot England och därefter Sverige.

Känns fel.

Många kära återseenden på kort tid..

2009-03-05T11:29:00.005+01:00

Då var det dags igen.. Det var egentligen dags att ge en uppdaterin för någon vecka sedan känns det som, men jag gillar att skjuta upp saker..
I alla fall så hyrde jag och Borchardt motorbikes och gav oss ut på upptäckningsfärd runt om på Balis landsbygd. Ubud och templet Ulawatu var dagens mål och det gick utan några större problem att hitta till den första staden. Vi åkte bara fel ett par gånger då vi skulle leta efter en bensinmack precis i början..
Ubud var vad killen tipsade om som hyrde ut våra motorbikes. Tyvärr missade både jag och Burre vad han sa att man skulle göra i den staden, så som förvirrade lamn gick vi runt längs gatorna och kickade in i affärer. Ubud visade sig vara estetstaden nummer ett och var och varannan affär var konstgallerier. Det var inte riktigt vad vi hade förväntat oss men ett kul och annorlunda nöje på denna resan. Det fanns vissa tavlor som jag var riktig sugen på att köpa, men som jag förargligt fick förklara för konstnären, det går inte att resa runt med en 2x2 meter tavelduk i ryggsäcken.
Vårt andra och slutgiltiga destination för dagen var templet Ulawatu som ligger på Balis sydvästra spets. Borchardt hade läst på internet att detta skulle vara ett fint ställe vid solnedgången.. Om vi inte körde vilse en ända gång till Ubud, körde vi nog vilse minst 5 gånger denna gången men efter några timmar på motorbiken hittade vi fram. Och i perfekt tajming för solnedgången desutom! Påväg in i tempelområdet ser vi flera varningskyltar och texter där det varnas för aporna och att man ska hålla koll på sina värdesaker. Detta då aporna stjäl dem och ger inte tillbaka sakerna utan att man mutar dem med mat. Detta fick Borchardt erfara då tre apor i en synkroniserad stöld får tag på hans kamerafodral. Som tur är var inte kameran däri.. Och de där med att muta med mat fungerade inte alls. Apan i fråga tyckte det var mycket skojigare att bita sönder hela fodralet.

Solnedgången var helt otrolig i sig och överlag en lyckad dag! På kvällen springer jag och Borchardt in i Camilla Wengholm, som jag skrev om på Singaporeinlägget. Hon och sexton andra svenska utbytesstudenter har kommit ner till Bali för en veckas semester och det visar sig oväntat nog att de bor på samma hotel som oss. Kul överraskning!

En annan kul överraskning är när jag nästa dag sitter på internet och får ett medelande från Nils. Det visar sig att han och Lindsey har hunnit ikapp mig nere på Bali och vi bestämmer träff på eftermiddagen i det området där vi bor. Förmiddagen spenderar vi på surfingbrädan och eftermiddagen/kvällen blir en kväll av "gamla" minnen och nya historier mellan oss resande.

Våra reserande dagar kan summeras i; Surfing, fest, film och ännu mer fest. Inte jättespännande att skriva något större om det tycker jag.. Jo, det finns faktiskt en kul händelse som borde nämnas lite närmare. Jag och Borchardt råkade bli inbjudna till en kräftskiva i Februari på Bali. Det var de 16 svenskarna som hade hört talas om en strand där man köpte billiga skaldjur och åt under solnedgången. Mysigt värre och det kändes verkligen som en sensommardag i Sverige då allt man hörde var svenska röster som skrattade och diskuterade längs långbordet. Väldigt otippat att hamna på ett sådant event på andra sidan ekvatorn.

Den 26 Februari var det dags att lämna Bali och Indonesien.. I början av vistelsen här var jag och Borchardt väldigt skeptiska och kände oss ganska färdiga med staden Kuta efter en vecka, men efter att ha träffat både Camilla och mina kära resekamrater Nils och Lindsey och även stött på ett irländskt par jag reste med uppe i Vietnam var det lite sorligt att åka därifrån..

Vi hade flygbiljetter upp till Bangkok, Thailand, bokade där vi bara mellanlandade i ett dygn innan det bar av till Kambodja. I Bangkok hann vi med det vanliga man gör i den staden: Shopping på MBK och Kohsan Road.. Inget spännande värt att nämna om detta och vi drog vidare till Kambodja redan nästa dag. Vi har hört mardrömshistorier om gränsövergången Thailand - Kambodja och jag var faktiskt ganska nervös inför att ta mig igenom.. De rykten jag har hört är att man måste muta de olika personerna vid gränskontrollen på den kambodjanska sidan för att få sina stämplar.. Dessa mutor skulle vara i Amerikanska dollar vilket varken jag eller Borchardt hade några med sig.. Men allt gick som på räls. Det ända problemet var att Borchardt hade otroliga magsmärtor och vi bestämde oss för att dela på en taxi med två Australiensiska tjejer istället för att ta lokalbussen till Siem Reap..

Väl framme i Siem Reap var det dags för vårat tredje skojiga återseende då Therese och Loredana som vi reste med i Fillipinerna befann sig i staden, väntandes på oss. Dom var snälla nog att boka både rum och ge oss en snabbgenomgång om hur Kambodja fungerar innan jag och Borchardt hunnit förlora för mycket pengar de första timmarna i detta land. Kvällen spenderades med att dricka gratisöl vid premiärnatten av en krog på Siem Reaps bakgator och prata om vad som hänt det senaste..

Dag nummer två i Kambodja bar det av till de beryktade tempelruinerna i Angkor Wat och jag kan verkligen förstå varför dessa ruiner räknas som en av de sju underverken i världen! Vi spenderade hela dagen åt att åka runt på en tuktuk till de olika delarna och förundras över Khmerernas storhetsvälde för så längesedan.. Denna dag hade kunnat bli så grymt bra, om det inte varit för min mage. Ju längre dagen gick ju större kramper fick jag och på eftermiddagen var det inte alls lika kul att beskåda arkitektur från 1200-talet som vid starten.. Therese som är expert på piller lyckades dock styra upp några perfekta rosa saker på apoteket när vi kom tillbaka till staden och jag var på fötter redan dagen efter.

Den tredje dagen bestämde vi oss för att åka ut till en pålby 40 minuter utanför Siem Reap som under regnperioden antagligen fungerar lite som Venedig i Italien. Nu när det är torrsäsong får man det intressanta fenomenet att alla hus står på pålar flera meter upp i luften med stegar som sträcker sig ner till marknivå. Även detta ett intressant fenomen i kabodjans arkitektur måste jag säga.

Då Therese och Loredana redan varit i Siem Reap två dagar innan vi kom, tyckte dem det var dags att röra sig vidare till Phom Penh och vi kunde inte annat än att hålla med så sagt och gjort tog vi bussen till huvudstaden nästa dag och fick ännu en gång bygga på sittsåren med en 5-timmars bussfärd.. Väl framme styrde jag och Borchardt upp en tuktuk till The Killing Fields till nästa dag och sedan blev det ett kärt återseende då vi hittade en pub med biljardbord..

Burre och jag var uppe i tid och stack ut till The Killing Fields där vi fick beskåda ett flera meter högt monument gjort av människo-kranium från Pol Pots-styre på 70-talet. Tyvärr var det inte så mycket information på plats men svenskorna, som redan varit där, hade tipsat om att läsa på om denna avskyvärda historia.. Tillbaka på hotelet hämtade vi upp Lorre och Therese för att sedan åka till S-21, koncentrationslägret som byggts om till museum där vi fick oss ännu en hemsk påminnelse om hur ondskefulla människor kan vara. Det är tortyrredskap kvar i olika rum och fångarna som passerade igenom detta "fängelse" har dokumenterats med bilder.. Ett hemskt men viktigt och lärorikt tillfälle under denna resan!

Vår sista dag i Pohm Penh spenderades i stadens olympiska stadium.. Närmare bestämt dess pool. Jag fick vibbar av vad jag föreställer mig balt-länderna och hur östeuropa ser ut när vi gick till denna stadium. Stora betongfundament som verkligen skriker efter underhåll. Stegen upp till hopptornet har de första stegen rostat sönder på och i poolen ser man hur små vattendjur simmar omkring. Men även om stadium i sig kanske inte är speciellt fräsch så svalkade vattnet som det skulle under en varm dag i solen.

Nu har vi kommit upp till en liten stad i Nordöstra Kambodja där vi imorgon ska försöka få syn på den utrotningshotade delfinrasen som finns i Mekongfloden. Önska oss lycka till!

Ps: För er som jag inte berättat datumet för, så befinner sig Johan hemma på svensk mark den 18 Mars.. DS

Bilder från fyra länder.

2009-02-24T08:23:00.003+01:00

Okej. Suttit i fyra timmar för att lägga upp bilder från fyra länder. Hoppas ni gillar dem. Själv skulle jag nu i efterhand hellre spenderat dessa fyra timmar med att göra något mer kreativt.. Som att surfat eller nått annat kul. Nåja, här har ni dem i alla fall..

http://www.facebook.com/album.php?aid=77898&id=557542142&l=bce34
http://www.facebook.com/album.php?aid=77909&id=557542142&l=e5f71
http://www.facebook.com/album.php?aid=77910&id=557542142&l=c441c
http://www.facebook.com/album.php?aid=77905&id=557542142&l=c0c65

Jurassic Park.

2009-02-19T15:58:00.004+01:00

En sak jag har kommit fram till under denna resan är att det är jobbigt att ha en resedagbok. I alla fall när man ska försöka skriva uppdateringar något sånär regelbundet. Men det gäller ju att faktiskt ha något att skriva då också. Jag menar, hur kul är det egentligen att höra om hur jag tre dagar i rad köpt piratkopierade filmer och hyrt en DVD-spelare och käkat godis? Det är ju inte direkt en stolt del av mitt stora äventyr här nere i Indonesien.. Den bittra sanningen är ju att det är ungefär vad vi gjort sen vi kom ner till Bali..

Okej, okej.. Vi har hunnit med mycket mer än så sen jag skrev senast. Men jag ska ta allt i ordning, så det blir någon sånär struktur i berättelsen!
Den första veckan här i Bali bestod till största del av surfning för mig och Borchardt. Vi har gått upp runt 12-13 på eftermiddagen varje dag och sedan gått ner till den smutsigaste strand jag sett under resan. Och det är riktigt vidrigt vill jag lova. När jag pratat med folk säger dom att allt kommer från strömmar från Java, en annan ö i Indonesien, men att det också beror på årstiden. I Augusti så driver alla sopor istället från Bali och över till Java och dom får lida av människors okunnighet när det gäller soptunnor och nerskräpning.. Nåja, skräp eller ej så är vågorna riktigt bra för att surfa på. Ett par timmars surfande räcker gott och väl för Burre och mig då vi kan vara de mest otränade backpackers här nere i Asien.. Klockan brukar då vara runt 16-17 och det är dags för det svåra beslutet, festa eller kolla på film? Varannan dag det ena eller det andra är tumregeln, och det har fungerat ganska bra än så länge.. Så såg den första veckan ut nere i Indonesien ut. Spännade? Inte speciellt, men Bali har sin egna charm. Det är ett ställe som säkerligen har mer turister än lokalbefolkning. Söker man efter annorlunda kulturer och den sortens upplevelser har man hamnat helt fel.. Här finns McDonalds, Starbucks, Hard Rock cafe och KFC. Här finns allt en västlänning som inte riktigt vill åka hemmifrån men ändå åka på semester behöver. En oas för oss vitingar i Asien skulle man kunna säga..

Efter en veckas slappande i Aircon rummet kände jag och Borchardt dock att det var dags att röra på sig. Äventyret måste fortsätta.. Så vad stod på listan denna gång? ön Flores och världens största ödlor som fräckt nog heter Komodo Dragons. Drakar?! Bara namnet sätter ju en viss ribba som jag var tveksam på ifall dessa reptiler skulle kunna hålla.. Men det gjorde dem med bravur. Nu snackar vi ödlor som blir upp till tre meter långa, väger över 80 kg och kan springa snabbare än en människa. Deras saliv har så mycket bakterier i sig att dom bara behöver bita ett hjort.. Ett par dagar senare ramlar den ihop för att såret är så infekterat! Dessa vidunder ser lite ut som enorma varaner.. Jag skulle vilja säga att detta är dinousaurer som överlevde sina ännu större släktningar. Vad kan jag säga.. Både jag och Borchardt tyckte det var en riktigt cool upplevelse att se dessa monster på armlängds avstånd i det vilda.
En annan extremt cool sak som vi lyckades göra under de två dagar som vi åkte runt med båt i naturreservatet var att få simma med Djävulsrockor! Nu snackar vi ett av de vackraste och mest udda djuren som lever i havet. Jag låg och sov på däck i solen, när en i besättningen skriker "Manta! Manta!". Nyvaken som jag är fattar inte riktigt vad som händer runt om mig, men när Borchardt springer upp brevid mig och pekar, med världens bredaste leende, och frågar om jag ser dem börjar jag förstå.. Det är Manta rays, eller Djävulsrockor på svenska, i vattnet. Efter ett par sekunder ser jag dem. En flock på fem stycken som är en till två meter från båten. En av dem ligger och flyter på ytan och är såpass nära att jag skulle kunnat hoppa på den om jag velat. Borchardt och jag slänger på oss våran snorklingsutrustning och hoppar ut i vattnet mitt bland de mäktiga djuren. Hur grymt som helst!

Nåja, börjar bli dags att dra sig tillbaka till rummet och kolla på film igen.. Ja, vi är tillbaka i Bali igen. Ja, vi lyxar även denna gång med samma sorts rum. Denna gång ska vi inte vända på dygnet är det tänkt iaf.. Väckarklockan är satt och imorgon ger vi oss ut på landsbygden med Motorbikes för att se en annan del av Bali.. Får se hur detta går.

Möten bland skyskraporna

2009-02-09T09:22:00.005+01:00

Jaha. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än vad var det jag sa? Då vi lämnade Filipinnerna med kritvita stränder och kristalklart vatten var badstränderna här på Borneo inget överväldigande.. Vi åkte ut till en ö som Loredana och Therese hade tyckt om när de reste igenom Borneo.. Och jag är tveksam på ifall dom gav ut rätt namn.. Fast dom kanske inte är likna kräsna som oss och hade troligtvis tur med vädret också. :)

Den femte Februari var det dags att lämna Malaysia ännu en gång. Nu var siktet inställt på Singapore. Landet som enbart är en stor stad med totalt 4.5 miljoner invånare. Detta stället är ett av dem platser i världen där företagen bygger upp extrema skyskrapor för att visa upp sig, där alla multinationella företag har samlats och där dom knappt exporterar något alls då landet är så litet. En annan sak verkligen märker ut Singapore är att det är extremt rent överallt. I resten av storstäderna vi varit i har man sett cigarette-fimpar och cola-flaskor längs trottoar-kanterna och inte reagerat över det alls.. Här reagerar man mer över att det inte finns några sopor alls. Särskilt Borchardt hade problem med detta, då han verkligen behövde kämpa för att hitta en plats att fimpa cigaretten. Och varför är det så då? Jo, dom har extremt höga böter för att skräpa ner och dom har en polis som faktiskt arresterar dem som gör det..
Det är ju inte det ända man kan få böter av här. Nej, nej. Ifall man äter eller dricker något i tunnelbanan kan man få en bot på motsvarande 2500 svenska kronor. Bara för att äta ett äpple!
Dom använder även skrämsel-politiken till hög grad här. När man går runt på gatorna passerar det Taxi-bilar med reklam där det står "Low crime dosnt mean no crime. Be alert!". I tunnelbanorna ropar dom ut att man ska vara uppmärksam på mistänksamma personer och bagage. Ser man något utöver det vanliga ska man rapportera till närmaste polis. Och detta är verkligen obefogat i Singapore då jag är väldigt tveksam ifall dom har några större terroristhot mot sig.. Istället satt vi och skrattade lite smått när dessa fenomen dök upp.. fast Big brother-samhället är kanske kul då man bara är turist, men ush om detta skulle hända i Sverige..

Samma kväll som vi anlände till Singapore hade vi fått höra av Camilla Wengholm, en tjej från Alingsås som studerar här nere, att det skulle vara ett stort Internationelt party så det blev en snabb förfest för att sedan åka dit och möta upp med Camilla. Det kändes nästan som man var hemma i Sverige då det visade sig att klubben var full och vi råkade ut för det älskade kö-systemet samtidigt som man träffar folk från hemmatrakten. Det var trevligt att få lite nostalig från Alingsås i en kort stund av förvirring. Sedan insåg vi att vi faktiskt köade för att få festa! Ush och fy! Detta händer inte i Asien! Vi drog vidare till ett annat ställe där alingsås-trion satt och tjötade skit ända in på småtimmarna. Bra skit!

Dag två i Singapore spenderade Borchardt och jag till fots. Vi gick igenom de centrala delarna av Singapore och fick se alla dessa gryma arkitekt-konstverk. Höghusen är riktigt imponerande måste jag säga. Vi råkade springa in i det Universitet som Camilla studerade vid och oj vilken skillnad när man jämför med Chalmers (som är det enda universitet jag sprungit runt i innan). Detta ställe var nybyggt och fräscht. Vi blev båda sugna på att börja studera då man gick runt och njöt av en grymt vacker skola!

På kvällen möttes vi upp med Camilla igen då det var dags för nya djur-upplevelser. Singapore är det ända stället i världen som har ett Zoo enbart byggt för att ses nattetid. Alla jag träffat under denna resan som varit i Singapore har tipsat om just detta Zoo. Jag kan verkligen förstå varför då det var en riktigt mysig upplevelse. Man sätter sig i en vagn i mörkret och åker runt längs parken. Det är mörkt ute och enbart upplyst med dämpad belysning där djurens inhägnader är. Inhägnader är fel uttryck kanske, då dom kamoflerat detta såpass bra att man knappt ser stängsel och dylikt. Lite pirrigt när man åker förbi lejon-kulan och ser Savannens konung sitta fem meter ifrån en utan något synligt stängsel. Det som jag och Camilla tyckte var häftigast var dock flyg-ekorrarna.. Vi gick in i samma bur som dessa djur och fick se dem sväva omkring runt om en. Hur coolt som helst!

Tredje dagen var det dags att vara extremt turistiga. Vi köpte varsin biljett till dubbeldäckarna som gick genom staden och där det sitter en guide och berättar vad man ser runt omkring bussen.. Vi märkte dock att vi sett de mesta till fots dagen innan men utan någon som förklarade vad vi såg.
På kvällen hade vi planerat in att sticka till The Clinik. En klubb där man kan köpa öl på dropp och sitter i rullstolar.. Man kan även få shots på spruta.. Detta ställe visade sig vara fullt vilket också var tur i sig, då vi hört rykten om hur dyrt det skulle vara. Istället blev det ut och dansa till något liveband som körde covers.. Jag och Borchardt lyckades komma ifrån varandra någon gång under natten.. Jag hängde istället på en grupp Italienare som skulle till en techno-klubb.. Efter att ha druckit ett antal öl för mycket började jag vandra hem till vårat vandrarhem. Detta misslyckas ganska mycket då jag inte har någon aning om vart i Singapore jag ska.. Istället lyckas jag i fyllans dimma hitta fram till en av Indiens större högtider. Thaipusam. Detta firas med att indier vandrar en extremt lång sträcka genom staden samtidigt som dom släpar runt på tunga saker som dom piercat fast i olika kroppsdelar. Ryggen, kinderna, armarna.. Det såg riktigt smärtsamt ut..
Under tiden som jag kollar på detta spektakel råkar jag träffa på ett gäng från kvällens festligheter och käkar frukost med dem.. Jag och en tjej vid namn Jessica bestämmer oss för att följa hela paraden fram till templet där dom tar ut de olika nålarna, krokarna och allt annat morbidt som stuckits in i kroppen.. Det visade sig tyvärr att det inte allt var så blodigt som vi hoppats på.. Klockan 10 på morgonen ramlade jag in i våran sovsal och fick en hel timmes sömn innan det var dags att checka ut..
Spännande nog spenderades sista dagen av Singapore halvsovandes i lobbyn på vårat vandrarhem i väntan på att flyget ner till Bali, Indonesien skulle gå.

Väl framme i Bali stack vi till ett boende som heter New Arena som vi fått tips om. Detta visade sig vara ett riktigt lyxboende med badkar, tv, aircon och balkong.. För 300 000 rupies per natt.. Som alltid när jag och Borchardt byter land, har vi ingen aning om hur mycket denna summa är värd i svenska.. Så vi tog rummet och höll tummarna att vi inte blev blåsta.. Och en sak kan jag säga. Att somna in när man kollar på tv är sjukt underskattat och välförtjänat då vi bott i sovsalar i nästan en månads tid..
Så första heldagen i Bali blev det till att testa på en av de få saker jag verkligen ville göra under denna resan. Att få surfa. Vi hyrde en surfbräda i en timme och fick några snabba tips av killen vi hyrde den av.. Efter det blev det ut i vattnet och leka efter bästa förmåga. Jag lyckades "rida" vågorna två gånger under den halvtimmen jag hade på mig.. Tror det är ganska bra för en kille utan något balanssinne och som inte har en aning om vad han gör på brädan egentligen. Imorgon blir det till att testa på riktigt och förhoppningsvis kunna skryta med att jag blivit lite mer av en proffesionell surfare. Yeah right. :P

Uppdatering från regnskogen.

2009-02-03T07:17:00.005+01:00

Nio dagar sedan jag skrev sista gången. Då var jag i Manila, Fillipinerna. Nu befinner jag mig i Kota Kinabalu, Borneo, Malaysia. Det är den största staden i på Malay-sidan av Borneo. Och på något sätt så har dom lyckats få denna staden att kännas lite som Göteborg hemma i Sverige. Både jag och Borchardt har fått vibbarna av detta fenomen. Fråga mig inte hur det kommer sig, men så är det. Så man känner sig lite hemma här i stan.

Så vad gör man på denna ön då? Det var den första frågan vi ställde tjejen i receptionen till vårat vandrarhem. Då hon börjar prata om några öar utanför KK fick vi ändra inriktining för henne. Ända anledningen till att vi kom till denna ön var regnskogen och Orangutanger, som det borde vara för alla andra som åker till Borneo, eller? Fast det verkar inte vara så. När vi pratat med olika resande, verkar det som de flesta sitter och tar det väldigt lugnt inne i själva KK och får inget gjort allt.
Men det är inget för två drillade backpackers som Burre och jag. Istället fixade vi en tvådagarsutflykt till den mörkaste regnskogen där vi ska åka upp och ner längs en flod och leta efter apor. Äntligen ska vi få se skogens konung, den orange ap-mannen, Orangutangen!
Då vi lär oss av våra mistag köpte vi "riktiga" skor inför denna trekkingen.. Inte som uppe i Pai, Thailand då jag och Borchardt sprang runt i flip-flopps. Nä, nä. Vi panikköpte ett par fotbolls-skor att använda istället, då det var de enda som passade våra västlänska fötter. Perfekt för skogsutflykter, eller hur? :) Nå det visade ju sig att vi inte skulle få någon användning av våra nyinköpta skor när vi väl kom fram.. Detta tour vi köpt visade sig vara en för latmaskar, man satt helt enkelt i en båt och letade efter vildjuren från floden. De gångerna vi faktiskt gick ut i skogen, fanns det gummi-stövlar att hyra..
Utöver tabben med skorna var själva evenemanget riktigt bra. Vi lyckades se ett antal olika djur. T.ex. den otroligt fula näs-apan, fåglar, western trasier (extremt sött djur) och till och med en cloudy lepard som höll på att äta en apa uppe bland träden. Vi fick reda på att vi hade väldig tur då guiden bara sett en leopard innan. Och han hade jobbat som guide i fem år. Bra skit! Tyvärr fick vi aldrig se orangutangen, som var hela anledningen till att vi åkte ut pa denna tour. Men men, bättre lycka nästa gång eller vad heter det?

När vi kom tillbaka till Kota Kinabalu var det dags att bestämma sig för vad vi skulle göra härnäst. Det var dags att byta land igen kom vi fram till. En tur över till Brunei stod på listan. Brunei är ett sultankungadöme som också ligger på Borneo. Det är ett av de rikaste länderna i Asien då det finns olja där. Det ökända bensin-bolaget Shell härstammar ifrån Brunei.
Då jag och Borchardt reser utan några guideböcker eller liknande fusk, blev vi lika ställda som alltid när man kommer till ett nytt land.. Vad har dom ens för valuta i Brunei? :o
Men vi löste det väldigt bra för att vara oss. Vi fick en svart-taxi att köra oss till bankomat och sedan vidare till ett Youth-hostel för enbart 20 Brunei-dollar. Det visade sig att Borchardt lyckats pruta ner priset riktigt bra, så vi klarade oss från att bli lurade ännu en gång. Backpacker-poäng!
Vad gör man i Brunei då? Det visste varken vi eller killen som jobbade i Receptionen där vi fixat boende. Istället tyckte han vi skulle komma och prata med Abdul till kvällen, då han visst skulle ha koll på läget. Jättebra. Ifall vi hade haft mer än en dag att spendera i detta landet. Istället bestämde vi oss för att göra Brunei helt själva. Detta lyckades vi också med ganska bra då vi fick med en Moské, ett museum och på något sätt hamnade vi i publiken till inspelningen av Bruneis version av melodifestivalen. Ännu en gång överaskade vi oss själva för att vi lyckades hinna med så mycket på bara en dag. Dagen efter blev det färjan tillbaka till Malaysia och Kota Kinabalu.

Då vi inte fick se någon Orangutang ute i regnskogen var det dags att åtgärda detta. Vi gick på ett av Borneos zoo. Där fick vi se äntligen se Kung Lue och hans grupp av apor. Vi fick även se Borneos mini-noshörning som Borchardt vägrade tro existerade när jag berättat om den. Tji fick han! Detta besök räknas väll inte riktigt då alla djur var i bur. Men vi kan nu nästan säga att vi sett Orangutanger på Borneo. Nästan.

Imorgon ska vi åka ut och undersöka hur ö-livet är här i Borneo, förhoppningsvis över förväntan.. Men när man har varit på Fillipinerna precis blir det nog svårt att överträffa de stränderna.. Vi får se. :)

Ja, jag ar lat!

2009-02-02T12:11:00.004+01:00

Ja, jag är lat. Jag gillar att skjuta upp saker tills det blir riktigt jobbigt att göra dem. Det är så jag fungerar. Synd för mig, tråkigt för er.
Jag kommer inte skriva något inlägg till er om resan nu idag heller. Även om jag borde. åtta dagar utan någon uppdatering. Och tiden tickar förbi snabbare än innan.

Nåja, hittar jag ett internetställe som jag kan använda mina kära ÅÄÖ (Uppdaterad 2011-04-27) så blir det ett inlägg snart. Annars blir det först nere i Indonesien, men det hoppas jag inte. :)

Vi sticker iaf till Singapore den 5 februari. Det är bestämt. Nu ska jag och borchardt och spela biljard.
God kvall!

Fillipinerna..

2009-01-29T16:12:00.003+01:00

Har inte ork eller tillrackligt med kul grejer att skriva om for tillfallet.. Istallet ger jag er lite bilder fran var tid i Fillipinerna!
http://www.facebook.com/album.php?aid=72908&l=83c8a&id=557542142

Happy birthday

2009-01-24T02:05:00.006+01:00

El Nido! Vi klarade det. Backpackerpoängen är plockade efter en tio timmarsfärd på en lokalbuss från Puerto Princess. Lokalbuss ja. En buss där människorna pressas in som sardiner i en ask. En buss där människorna sitter på taket av bussen för att få plats. En buss som badar i vägdamm så man sitter och känner hur halsen torkar ur. En buss du ska undvika ifall du har klaustrofobi, lätt blir åksjuk eller har astma. Som tur är har varken jag eller Borchardt någon av dessa åkommor. Det vi har är ett sug efter annorlunda upplevelser, som att sitta uppe på taket av bussen när den rusar fram genom landskapet. Säkert? Verkligen inte! Men oj vilken utsikt man får när man sitter där! Helt otroligt!

På bussen har vi två till västlännigar. Det är självklart två svenskor vid namn Loredana och Therese. Det är otroligt hur mycket svenskar det är som är ute och reser. Det är ingen omöjlighet att jag träffat på mer svenskar än någon annan nationalitet under dessa månaderna.. Konsigt.
I alla fall så bestämde vi fyra oss för att gå ut och ta en öl ihop på kvällen. Nu var vi ju svenskar, och då finns det inget som heter en öl. Särskilt inte när man dricker ölen Red Horse. Detta är en Fillipinsk öl som det inte står någon procenthalt utan bara "extra strong" som beskrivning. Lokalbefolkningen hävdar att dom blandar ut gin i drycken, och då blir det lite olika styrka.. Och nu snackar vi alltså inget öl som dom brygger hemma i källaren, utan detta är producerat och säljs över hela landet. Det är nog bara i Asien man kan stöta på ett fenomen som detta.
Kvällen var otroligt kul då vi fick med nästan allt man ska få för en lyckad kväll. Startade med livemusik på en bar, senare gick vi till ett disco där fillipinerna blev helt uppspelta av att se vita tjejer. Efter bara någon minut har det bildats en stor ring av fillipinos som visar upp sina dancemoves. Detta utvecklas till ett Battle mellan två killar.. Vi flyr dansgolvet innan segraren är utsedd, men dom dansade bra båda två. Istället hamnade vi på en Kareoke-bar där Borchardt, som alltid ska sjunga i tid och otid, fick utlopp för sina behov. Frammåt småtimmarna bestämmer vi fyra för att ta en strandpromenad i månskenet. Det resulterar i att vi hittar ett gäng killar som spelar aukustisk guitarr på stranden.. Mysigt värre! Och för att avsluta kvällen på rätt sätt lyckas vi bryta oss in på ett Resort med swimmingpool för ett nattdopp i natten. Fast som jag nämnde i förra inlägget så har dom ju vakter över hela landet.. Det blev ett snabbt bad innan vi fick fly från nattvakten. Som sagt, vi lyckades nog pricka in de flesta sakerna för en grym utekväll!

Tidigt nästa morgon hade tjejerna prickat in Islandhopping som vi hängde med på. Det är en tjänst dom erbjuder då man hyr en båt för en dag, sen kör båtens ägare runt en till olika stränder och laguner. Och nu snackar vi paradiset på riktigt! Sånna bilder man ser på vykort där någon ligger helt ensam på en vit strand med turkosfärgat vatten.. Just sånna stränder hamnade vi på, och ja, vi var ensamma. Lite kul sidofakta är att TV4 spelar in Expedition Robinsson bland öarna vi åkte runt på och vi simmade in i en smal lagoon där det byggts upp något ö-rådsliknande i vattnet. Vi försökte övertala mannen som körde runt oss att åka bort till ön där deltagarna lever, men det gick inte. Enligt han så är det förbjudet att närma sig ön under inspelningarna.. Synd. Borchardt vart riktigt sugen på att invadera ön och göra sig själv till en Joker.

Efter en klockren dag med svenskorna bestämde sig Borchardt och jag att ta en båt över till Coron med dem på kvällen. Nattbåt på åtta timmar. Hah! Erfaren resande som jag är, skrattar jag varje gång människorna som säljer biljetten nämner hur lång tid det ska ta.
Jag förväntade mig ett fartyg i samma stil som förra båten vi åkte med, packat till bristningsgränsen och sängar där man får kura ihop sig till en boll för att få plats, så var det inte. Detta var värsta lyxen i jämförelse. Gångarna mellan bänkarna var så man kunde gå fram i normal takt. Sängarna var bara fem centimer för korta. Bra skit!
Väl framme i Coron ställs vi inför två problem. Dom har ingen bankomat på ön. En självklarhet att en stad ska ha detta tycker man. Men nu ska vi tänka på att det är Fillipinerna. I El Nido hade dom bara el vid bestämda tider på dygnet för att spara pengar. Istället fick varje hushåll köpa en privat el generator.
Det andra problemet är att det inte finns någon strand i närheten av staden. Istället måste man hyra en båt och köra Island hopping. Dyrt nöje för en halvdag. Vi får istället tipset om att åka till en flod dom dämt upp och gjort till en badplats. Och varför inte? Vi åker dit och slänger oss i vattnet. Det är svinkallt! Nu snackar vi svensk insjö på sommaren kallt. Fast varför klaga då solen verkligen steker Efter tio minuter börjar fillipinerna dock skrika "Snake! Snake!" och kasta stenar i vattnet. Det visar sig vara en Palawankobra som kommer simmande ner för floden.. Stackaren hade dock inte en chans då alla killarna som hängde vid badplatsen kastar sten på reptilen tills den dör.. Lugnet återfaller vid vattnet och folk börjar bada igen. Det är dock kortvarit då någon börjar skrika att dom sett två ormar till. Samma visa och kobrerna är döda. Fast vi kände oss ganska nöjda med badet efter det. Tre ormar på mindre än en halvtimme.. Lite väl många kanske?

Den kanske största anledningen till att vi åkte till just Coron var dock Wild Life Sanctuary. Det är en ö som någon ex president över Fillipinerna har gjort om till en nationalpark och importerat Giraffer, Zebror, Gaseller och Antilooper till. Dom får gå runt helt fria på ön.. Är detta något man måste se? Oh ja! Bussresan dit blir samma som mellan El Nido - Puerto Princess. Fillipinostyle, alltså att sitta uppe på taket. Parken i sig var riktigt cool då Girafferna var såpass tama att man kunde mata dem med löv. Även om dom faktiskt inte satt i bur. Och jag har konstaterat att giraffen kan vara ett av de konstigaste djuren på riktigt..

Vad annars har vi hunnit med under dessa veckor? Jo, födelsedagar! Bade Borchardt och jag fyller ju passande nog den tjugoandre och tjugotredje. Och vi fyllde tjugotvå och tjugotre. Lite tufft. Först var det Borchardts födelsedag. Den dagen bestod av Wreckdiving. Vi åkte ut och dök runt ett 50-meter långt Gunship från Andra världskriget. Hur fräckt som helst! Fick simma in i lastutrymmena och allt. På kvällen blev det finmiddag i Coron och därefter det vanliga. Disco, Kareoke och Biljard. Grym kväll!
Min födelsedag blev inte sämre den. Vi hyrde en båt plus chafför som körde runt oss till olika sandstränder och laguner. Kritvita sandstränder, grymt väder (halva dagen) och turkost vatten. Kan det bli bättre? På kvällen åkte vi även upp till en hotspring. Där var det sådar perfekt varmt i vattnet.. Runt 40 grader. Nästan så man skollade sig när man gick i vattnet. Me like! Sen samma visa som dagen innan. Resturang, kareoke och biljard. En sak som tygde ner alla fyra denna kvallen var dock att det var våran sista kväll tillsammans. Loredana och Therese skulle åka vidare nästa morgon till Manila och därefter Bangkok. Så det blev ett tarögt avsked den natten..

Nu kom ju problemet dagen efter. Vad ska Johan och Borchardt göra nu. Inga biljetter bokade från Coron, och staden var inte alls densamma utan vara svenskorna.. Sa vi tog tag i vårat liv och bestämde att det var dags att fixa en flyktplan fran Fillipinerna. Borneo blev målet. När vi gick runt på de olika resebyråerna visade det sig dock att man bara kunde boka inrikesflyg från dem.. Båtalternativen var ner till Puerto Princess eller Manila, och dom visste inte om det fanns båtar från någon av dessa hamnar ner till Borneo.
Men turen spelade oss två ett spratt. Medans jag är och pratar med vad vi tror ar det sista resebolaget är Borchardt ute och röker. Där råkar han se ett bolag som vi inte kände till innan. Gott, vi går in och kollar bara för sakens skull.. Vi hade börjat bli lite sura då alla flyg till Manila var svindyra och skulle gå nästa dag. Jag skämtar lite med tjejen i kassan och säger att vi vill till Manila, idag. Hon fattar inte att jag skämtar utan säger: Jo visst, det går ett flyg om två timmar, ska jag ringa och kolla vad biljetten kostar?
Det visade sig att biljetten var billigare än de flygbiljetter vi kollat upp innan skulle vara.. Och då skulle vi få vänta i Coron i två nätter till. Hur kan man ha sådan tur? Sa vi får springa tillbaka till vårat Guesthouse och packa ner allt vi äger fort som bara den. Om 30 minuter går bussen till flygplatsen! Vi hinner precis springa till resebyran och andas ut innan det ar dags att hoppa på bussen. På bussen traffar vi på en Engelsman som jobbar på ett Resort här i Coron.. Det visar sig ganska snart att han har gift sig i Sverige, känner några killar som bor i Alingsås där han har jobbat för ett antal år sen. Världen är allt bra liten ibland!

Flygplatsen i sig var ett skämt. Samma kvinna som vi köpte biljetten av på resebyrån är den som checkar in vårat bagage och tar våra biljetter när vi går på planet.. Och hon är väldigt seriös i sitt arbete ska ni veta. Hon berättar vilka platser vi ska sitta på och allt.. Nu ska vi ju nämna att detta är ett väldigt litet flygplan. Nitton platser har det. Och det är bara jag, Borchardt och en kille från Holland som ska åka i flygplanet. Lite lätt absurb känsla att bara vara tre passagerare och två piloter i ett helt flygplan. Och då köpte vi ju våra biljetter för bara någon timme sedan. Hade inte vi tagit de sista minutenbiljetterna hade Holländaren fått åka hela sträckan själv. Vi kände oss verkligen som rockstjärnor när vi går ur planet, bara tre av oss och några på flygplatsen möter upp oss med paraplyn då det regnar..
Ibland har livet lite oväntade vändningar. Jag hade även hunnit med att skicka ett mail till de två svenskorna om att mötas i Mall of Asia i Manila för att hitta på något. Trodde dock inte att dom skulle läsa mailet i tid så vi gick på bio själva. När vi går ur salongen efter filmen är slut så springer vi oväntat nog på dom två och vi fick en ny sista måltid tillsammans. Bra skit!

Uhm ja. Så nu är det bara någon timme kvar tills jag och Borchardt åker till Borneo för att springa runt i regnskogen bland Orangutanger och andra vilddjur.. Håller tummarna att detta ska bli en grym upplevelse!

Reunion!

2009-01-14T09:22:00.004+01:00

Den 8 Oktober var dagen inne då Borchardt och Johan skulle mötas upp igen efter sex veckors resande på olika håll. Dagen då i alla fall hälften av Team Sweden och ursprungsdeltagarna i denna resa slog sina klocka huvuden ihop igen för att ge sig ut på nya äventyr.

Detta möte blev av i Manila, huvudstaden i Fillipinerna. Även kallat ett av världens många rövhål. Staden består av ungefär 11 miljoner invånare och tio av dem lever i slumområden.. Då jag passerat igenom ett antal länder, och ännu fler storstäder nu efter ett halva resan, kan man tycka att jag borde ha sett det mesta. Men den fattigdomen som man såg på Manilas gator är hemsk och som ett knytslag i ansiktet. Jag och Borchardt gick på upptäcksfärd tillsammans. Bara femhundra meter från vårat vandrarhem, som ligger vid de stora hotellen, hittar vi en kvinna som ligger på en filt vid trottoaren och sover. Brevid henne ligger ett spädbarn och sover.. Mitt på ljusa dagen. Fem meter längre bort springer ett gäng gatubarn omkring och leker med en urpumpad basketboll..
Vi går ner till Manilas Beach-walk, en gå-gata som följer kusten, och som skulle kunna vara en riktigt trevlig ifall inte de utkastade också använde den som sin bostad. Uteliggare och handikappade satt och tiggde pengar längs vägen i större utsträckning än i någon tidigare stad. Och inte bara det. Gatubarnen attackerade mig och Borchardt i samlad grupp.. Och smarta är dom små liven också. En av dem börjar rycka i min vattenflaska så jag får kämpa för att inte ge upp den, medans de andra börjar rycka i mina kläder. Detta gör att man inte känner när deras små händer slinker ner i byxfickorna och tömmer dem på dess innehåll. Nu hade Borchardt och jag tur, och avslöjade deras taktik innan de lyckats stjäla något.. Efter mycket om och men gav de upp och återgick till att vänta på nästa turist att attackera.

Då varje mynt har två sidor fick vi samma dag uppleva de rikas värld i Manila. Mall of Asia heter den, och är det största köpcentrumet i Asien.. Enligt en kille vi pratat med på vandrarhemmet.. Får vara hur det vill med den saken, men stort var den. Och där öppnades även ögonen på mig för ett annat fenomen i Fillipinernan. Alla av de större företagen, affärerna och bankerna har privata väktare. Väktare som bär pistol och hagelgevär. I Sverige hade tanken att en väktare letar igenom din ryggsäck efter en bomb eller ett handeldsvapen då du skall in på ICA varit skrattretande. I Fillipinerna är det verklighet. Jag vet inte var det gick snett i deras säkerhetstänk, eller om kriminaliteten är så hög i detta land, men att se ett tiotal vakter utplacerade på olika ställen längs en större gata.. Det är en obehaglig syn..

Nog för att deras skydd mot kriminalitet är av det extremare slaget, men att packa båtar gör de med samma säkerhetstänk som resten av asien. Duktiga backpackers som vi är, kollade Burre och jag upp vilket alternativ som är det billigaste att resa mellan öarna i detta land. Båt var svaret. Så vi köpte biljetter för ett fartyg från Manila till El Nido. Enligt mannen som sålde den skulle denna resa ta 20 timmar.. Inga problem. Helt klart värt tiden jämfört med att ta ett flyg till samma destination och betala fyrdubbelt så mycket!
Pigga och alerta kommer vi till kajen nästa dag, i god tid som biljettförsäljaren sa.. Där möter vi Walter. Det är en resande tysk, runt 50 år gammal och den enda västlänning som ska åka med på båten. Han har hört något helt annat än tjugo timmars båtfärd. Nej, nej. 30 timmar om det är bra väder hade dom sagt till honom när han köpte sin biljett. Komiskt hur fel det kan bli med en liten felsägning på engelska...
När klockan börjar närma sig ger vi oss in på båten.. Och jag vet inte hur jag med ord ska beskriva den syn som möter oss. Uppe på däck finns det en minimal gång för att röra sig frammåt, resten består av lådor som staplats på varandra flera meter höga.. När vi väl rört oss igenom den smala gången och kommit in under tak är det precis samma syn som möter oss.. Lådor, ryggsäckar, plastkassar och andra förvarningslådor i ett hav som spänts fast i otaliga tampar.. Och mitt i detta hav finns det sängar för passagerare. Då det är numrerade platser slår vi snabbt fast att varken jag eller Borchardt skall sova här nere, och tacka gudarna för det! Dom har hönor och tuppar som skall transporteras också.
När vi kommer upp till andra våningen blickar vi ut över ett hav av människor! För att beskriva detta bäst skulle jag vilja använda jämförelsen när ni tänker på människosmuggling. En båt som fyllts till bristningsgränsen för att vara så lönsam som möjligt och sedan får personerna som färdas där i klara av siuationen bäst de vill.. Sängarna som vi bokat är byggda för asiater. Dvs Borchardts och mina fötter sticker ut 20 cm i luften ifall vi ligger raklånga på bäddarna. Underbart! Det finns ingen yta att röra sig på då dom slängt in extrasängar i mittgången för fler passagerare. Och där det inte är en säng så har någon placerat sin packning istället.. Detta skepp är byggt för att folk som inte har klaustrofobi från start, utvecklar det under resans gång!
Så vad gör vi? Dumma som vi är råkar vi prata med två stycken inspektörer som troligtvis ska kontrolera att båten håller säkerhetsbestämmelser eller liknande. Dessa två hävdar att båtresan skall ta två hela dagar..
Om vi var pigga och exalterade för att åka med denna båt till El Nido på morgonen, hade det humöret sakta men säkert försvunnit.. Som tur var så hade jag kvar några av de sömnpiller vi använde när vi åkte från Laos till Vietnam.. Och det tog ju också runt 30 timmar att ta sig igenom.. Så med hopp om att vi skulle klara av denna resan utan några större men för livet svalde jag och Borchardt våra piller och slöt ögonen..
Resan tog runt 35 timmar och vi var framme i hamnen vid halv fyra på natten vid El Nidos hamn. Nyvakna och förvirrade lyckades vi klämma oss ur båten som bland de första passagerarna.. Vi sätter oss på en bänk och börjar fundera på vad vi skall göra nu? Klockan är för tidigt för att checka in på något vandrarhem och vi vet ändå inte vart vi vill åka. Hur stor är ens El Nido? Jag och Borchardt reser med mottot att det löser sig när man kommer fram till staden, landet eller så. Inga guideböcker här inte. Vi använder oss av tips från andra resande som guide.. Tyvärr hade vi inte frågat efter boendetips när vi pratade med skåningen i Manila som tipsade om denna ö.
Så när vi sitter och diskuterar situationen kommer en Fillipinsk man fram till oss och frågar vart vi ska? Vi vet inte säger vi och förklarar att vi behöver billigt boende och att vi precis kommit med båten. Han säger till oss att han vet ett ställe i Puerto Princess för bara 600 Peso..
Visst säger vi, det är innom våran budget och vi vill verkligen bort från hamnen och somna om i varsin säng. Vi hoppar in i minibussen och jag däckar direkt vid beröringen av sätet.
Efter vad Borchardt hävdar är två timmars väntan, startar bilen och vi börjar åka. Jag somnar om och vaknar upp av att en två barnsfamilj hoppar in i bilen.. Då jag kollar på klockan har den hunnit bli 9 på morgonen och något verkar inte riktigt stämma.. Men då vi inte vet om El Nido är både en stad och en hel ö eller hur det ligger till frågar varken jag eller min resekamrat hur det ligger till.. Vid klockan tolv släpper vi av den danska familjen i ett samhälle och vi frågar om det är här vi ska av? Nej säger han, det är två timmar kvar tills eran destination..
Till slut, efter en bussresa på kanske 13 timmar anländer vi till vandrarhemmet och Puerto Princess.. Vi checkar in och betalar för resan.. När vi pratar med mannen i receptionen börjar det sakta gå upp för både mig och Borchardt vad som faktiskt har hänt.. På något sätt har vi hamnat i en minivan som tagit oss från El Nido - paradiset och fört oss ner till Fillipinernas näst störta stad. Ännu en stad som man bara stannar i för att röra sig vidare nästa dag. Ännu ett Manila. Hur vi nu lyckats med detta är utanför mitt förstånd. Men nog fan förlorade vi alla Backpackerpoäng som vi plockat under båtresan i detta missförstånd!

Puerto Princessa.. Då både jag och Burre tänkt ligga på stranden här i Fillipinerna mestadelen av våran vistelse, kollade vi upp om det fanns någon strand vid denna stranden. Jo men visst. White Beach ligger fem km bort. Vi slänger på oss badbyxorna och stoppar första bästa Tri-cycle för att ta oss till den. Namnet White Beach är ingen lögn. Visst var stranden vit alltid. Vad som inte namnet avslöjar är dock att stranden är lika hårdpackad som betong.. Alltså inte speciellt bekväm att ligga och slappa på.
Men har vi väl tagit oss till havet och stranden så skall det allt njutas. Vi slänger oss i havet och det är varmt. Vi har tagit alla dessa nederlag med ett leende, och nu kan väl ändå inte så mycket mer gå fel, eller hur? Nja.. Fel och fel kanske det inte är, men det kommer ett gäng på fem personer från lokalbefolkningen och slår sig ner inte så långt från oss.. Inget fel i sig, men när det visar sig vara prostituerade Ladyboys blir det lite jobbigt. Dom går bort en och en till oss och försöker få oss att slå sig ner vid dem och dricka öl.. Irriterande? Ja.

En annan sak som mannen i receptionen faktiskt tipsade om var en viss Underwater River, som tydligen ska vara ledande i The new seven wonders of the world. Och det kan man ju faktiskt inte missa.. Så vi bokade en tour till detta nätverk av tunnlar som visst ska sträcka sig flera kilometer in i berget.
Och nog kan man kalla det ett underverk alltid! Jag var mäkta imponerad av hur droppstensformationerna såg ut efter tusentalsår av jobb. Det fanns även miljontals fladdermöss som sov uppe i taket, och utanför grottan fanns det en hel flock med apor som bevakade oss människor från ovan. En helt klart grym utflykt.

Påväg tillbaka från undervattens floden hoppade vi av mitt i Puerto Princess för att beskåda något av en nationssport enligt vår Fillipinske guide. Cockfights! Två tuppar slåss mot varandra. På benen har deras ägare spänt fast en vass klinga som liknar en kniv som används för att ha ihjäl eller skada sin motståndare.. Det var med olust jag och Burre gick in och betalade avgiften på 40 SEK för att vara med om detta event. Väl inne klättrar vi upp på läktaren och får vara med om ett fenomen i sig.. När flera hundra personer står och skriker ut hur många Peso de satsar på en av tupparna.. Det ser ut som kaos, det låter som kaos och det är troligtvis kaos.. Men på något mystiskt sätt sitter det två män nere vid rinken och tar emot buden, och kommer ihåg hur mycket spelarna satsat. De två männen kan läsa och styra kaoset som i mina ögon verkar vara en omöjlighet.
Sedan kommer tupparna ut. Det är två stora präktiga tuppar. Muskulösa, om man nu kan kalla en fågel det. Dom blir uppretade av sina ägare till bristningsgränsen. Folkmassan skriker, dom vill se blod! Tupparna går runt varanda, avvaktande, inspekterar varandara.. Och plötsligt händer det. Utfallet! De två fjäderfäna flyger på varandra och sparkar, hugger och bits! Striden varar i kanske 30 sekunder. Människohopen är i extas! Och plötsligt ligger en av de stridande ner.. De ansvariga springer fram och sliter bort den vinnande tuppen som är påväg att ge nådastöten. Men nej, inte är dom barmhärtiga här i Puerto Princess.. Tuppen som förlorade blir utburen till en "veterinär" som ska sy ihop honom. Troligtvis ska den stackaren tvingas slåss nästa vecka igen..
Efter att ha beskådat denna nationalsport i en runda känner vi oss nöjda. Ifall vi kände en viss olust att faktiskt gå in och stödja detta evenemang, kan jag säga att den känslan trappades upp tiofaldigt.. Minst. Senare pratade jag med från lokalbefolkningen och nämnde hur jag kände.. Då förklarade han att det finns en värre version av dessa Cockfights. Då klär de in tuppens fötter med boxningshandskar istället.. Det är för sånna som inte klarar av att se blod. Dessa rundor pågår i flera timmar istället för sekunder eller minuter. Tupparna kämpar tills den ena är så utmattad att den svimmar.. Att få reda på detta gjorde ju inte mig bättre till mods. Karmakontot har fått sig en hård smäll idag. Typsikt!

Så vart bär det av nu? Jo, kamrat Borchardt och jag har köpt en biljett upp till El Nido för att göra ett nytt försök att besöka detta paradis som vi fortfarande bara hör goda saker om. En sak som gör denna färd tillbaka till El Nido spännande är att vi kör lokalbussen. Dvs en buss som ifall man inte får plats inne i bussen, får sitta uppe på taket och hålla sig i bäst man vill. Vi kanske kan få tillbaka de förlorade backpackerpoängen om vi klarar oss upp till El Nido detta sätt. Kanske..

On the move again

2009-01-08T18:11:00.002+01:00

Så hur mår man den förste Januari 2009 i Vietnam? Jo, man mår som man förtjänar från dagen innan. När Nils vaknade upp på "morgonen".. Klockan var runt 13 på eftermiddagen hittar han mig liggandes på balkongen i bara kalsonger läsandes en bok. Och nu vill jag påpeka att detta inte har att göra med att jag somnade på balkongen natten innan! Nej, nej, det nya året började med solsken rakt ner på balkongen. Det borde ju vara ett fantastiskt tecken på mycket sol 2009 tycker man?
Nå, jag fick bara fyra timmars sömn den natten, då jag inte klarar av att sova dagen efter en festkväll med massa oljud utanför. Så dagen igenom gick jag och var allmänt sliten.. Nils däremot var värre än sliten. Han var sådär äckligt bakis. Gött att jag inte är värst för engångs skull!
I och med detta tog jag och Nils en väldigt lugn dag.. Det mest kreativa vi gjorde var nog att gå på bio.. igen.. Ibland är man inte speciellt uppfinningsrik..

Den andre Januari. Klockan är 06:50 på morgonen. Jag sliter upp Nils ur sängen efter tredje Snoozningen. Det är dags att äta frukost. Idag är en ny dag, med massa nya upptäckter, det fungerar inte att ligga och sova bort den!
Låter det lite för bra för att vara sant? Kan tro det, men vi kom faktiskt upp så tidigt den dagen.. Kanske vart Nils som slet upp mig istället, men det behöver man inte säga högt. Vi skulle till Cu chi tunnels idag och bussen går vid 07:45.
Vi köpte frukost och gick som två zombies bort till bussen.. Väl framme visar det sig att bussen är en halvtimme försenad. Fan! 30 minuters sömn förlorade till ingenting.
När alla har satt sig ner och bussen börjat röra sig mot Cu chi, kommer en otroligt charmig person upp och ställer sig i mittgången. Det är Slim-sim, vår guide för utflykten. Han står och berättar vad vi ska se under dagen och vad vi passerar längs vägen.. Detta gör han på nån blandning mellan engelska och vietnamesiska.. Helt plötsligt frågar han oss ifall han ska sjunga en sång? Man kan ju inte säga annat än ja. Så han drar igång nån kärlekssång, kan ha varit My Heart Will Go On.. Och han är dödsseriös när han står där framme och sjunger. Detta medans resten av bussen sitter och håller sig för skratt, då det är sådär dåligt så Idol-juryn hade begått kollektivt självmord för att slippa höra oljudet. En riktigt fin start på dagen, då Slim-sim vet hur man lättar upp stämningen! :)

Själva Cu chi tunnlarna vet jag inte vad jag ska ge för betyg. Det var intressant och lärorikt. Att se vilka elaka fällor gerillan använde för att segra över Amerikanerna i vietnam-kriget.. Aj aj aj.
Att krypa genom en autentisk tunnel som de så fint uttrykte det, var lite klaustrofobiskt. Och då hade dom ändå satt upp ledljus var tredje meter.. Antar att dom inte hade glödlampor under krigstiden.. Suger att vara gerillasoldat alltså.
En sak som vi hade läst om var att man kunde skjuta med olika vapen som M16, AK47, M60 m.m. Jag som hade gjort lumpen var inte helt överexalterad över detta.. Det är inte så stor grej som alla tycks tro att skjuta med ett riktigt gevär. Men talesättet heter ju "When in rome.." så jag och Nils köpte 10 patroner var. Jag testade en av de sakerna jag aldrig fick göra i lumpen. Skjuta understödsvapen.. Alltså en M60!
En skillnad mellan lumpen och en turistattraktion som jag inte tänkte på var dock säkerheten och utbildningsbiten. I lumpen hade vi fått utbildning i hur man använder vapnet. Skjutställning, hur man laddar det, vad som händer vid eldavbrott etc.. Enkla saker när man blivit drillad i det. Här tryckte dom bara in ammunitonen i vapnet, sen fick man hålla i vapnet som var fastsatt så man inte kunde röra på det mer än i sidled.. Och sen fick man avfyra det. Besvikelse jämfört med oändligt mycket patroner och att få göra allt själv? Ja.
En annan skrattretande sak var hörselkåporna. Dom hade världens sämsta hörlurar till datorn, klippt av sladden och hävdade att det skulle dämpa ljudet. Det gjorde det inte! Tillfällig tinnitus är ett faktum när man skjuter med dessa vapen, vill jag lova. Så ifall någon av er tänker på att besöka Cu chi tunnels, köp med er engångshörselskydd.

Väl tillbaka i Saigon var det dags att möta Martin och Sarah. Dom två hade åkt med motorcykel från Nha Trang ner till Saigon. Easy riders heter turistkonceptet och var en av många saker som vi missade i Vietnam. Men som sagt, man kan inte hinna med allt.
Dagen till ära var det Martins födelsedag, så vi stack ut och firade honom på Apopcalypse Now. Passande namn på en club i Vietnam? (Det är titeln på en krigsfilm som utspelar sig i Vietnam..)
Efter en hård kväll avslutades det med att vi spelade Plock inne på hotelrummet.. Tror det heter så iaf. Det är när man lägger ut massa russin på bordet, den ene ska plocka upp så många han klarar av innan han tar den som motspelaren valt ut i huvudet. Nostalgi!

Dagen efter var också en dag där ingen hade speciellt mycket ork i kroppen. Nils och jag åkte till postkontoret som skulle vara nån slags turistattraktion.. Det var inget speciellt, ifall man inte är insatt i artiketur kan jag tro. Sarah, Nils och Martin fixade biljetter till Kambodja för nästa dag. På kvällen hade vi ett tårdrypande avslut på en Indisk resturang, då jag lämnar "gruppen" efter en månads resande ihop. Egentligen var det bara Nils jag har rest med dock. Från dag ett jag kom upp till Laos var Martin som försvunnen då han fixat jobb till sig själv på en bar. Och Sarah vet jag knappt var hon kom ifrån, men hon var ledsen att jag skulle sticka hon också..

Dagarna jag var ensam i Saigon var dock inte helt oproduktiva. Jag var på National museumet, Regeringshuset för södra Vietnam och kollade även in Chinatown. Kultur och historia har jag ju fått nog av nu för flera veckor skulle jag tro.
Något otroligt hände även mig, efter att ha varit ute och ränt en hel dag, kommer jag tillbaka till mitt guesthouset. När jag tar nyckeln från väggen kommer en av kvinnorna som jobbar där fram och undrar om detta är mina grejer. Jag blev ju ficktjuvad på min plånbok under nyår, och nu har någon hittat min plånbok där körkortet och certifikatet till dykningen fanns i. Jag hade även stoppat i visitkortet till guesthouset i plånboken. Så någon vänlig själ hade lämnat grejerna till mig. Kanske var det tjuven som fixade tillbaka lite karmakonto-poäng.. I vilket fall så kändes det underbart att det faktiskt finns snälla människor i världen!
Firade även en månad utan snus med att få en tand-blekningsbehandling. Nu har jag inga missfärgade tänder längre efter snusning. Det var jag värd! :)

Den sjunde Januari var min biljett bokad till Fillipinerna. Duktig backpacker som jag är, hade jag kollat upp billigaste alternativet till flygplatsen. En lokalbuss som kostade 3 svenska kronor istället för en taxi som skulle kostat runt 50 svenska. Ibland blir jag stolt över mig själv alltså..
Väl framme på flygplatsen skulle jag checka in mitt bagage. Det var då problemen började. Phillipines Airlines säger att man måste visa upp visa-kortet man köpte biljetten med, för att kunna checka in. Ifall ni har Nordea, så vet ni hur systemet fungerar när man betalar över internet.. Det är så att man loggar in på internet och "öppnar" upp ett elektroniskt visa-kort som man betalar med. Lite svårt att ge det till någon på flygplatsen så dom kan bekräfta det, eller hur?
Efter att ha pratat med personalen och förklarat hur det fungerar, fick jag gå in på flygbolagetskontor och visa chefen där precis hur jag gör för att betala.. Irriterande? Ja. Omständigt? Ja. Men de gick med på att det var jag som köpt biljetten och jag fick checka in..
Eller fick jag det? Nej! Det visar sig att man måste ha en utresebiljett från Fillipinerna färdig för att kunna komma in i landet. Så jag fick gå bort och köpa en biljett Manila - Hongkong bara för att visa upp att jag hade en utresebiljett för myndigheterna. Kostar mg "bara" 30 USD att avboka biljetten och få pengarna tillbaka.. Irriterande? Ja. Omständigt? Ja.
Nu fick jag i alla fall checka in mitt bagage och det var dags att gå igenom säkerhetskontrollen. Väl där var det något som strulade med mitt pass.. Så säkerhetsvakten började kolla lite nogranare vad han höll på med. Och då märker han att killen på passet inte alls liknar mig. Så för jag får gå in till ett kontor bara för att ha ett samtal med chefen över säkerhetskontrollen. Där frågade han mig vad jag har gjort i Vietnam, hur jag kom dit, hur länge jag har stannat och andra liknande frågor. Han frågar mig även ifall jag har ett annat ID från Sverige. Jag visar upp mitt körkort och han jämför med passet. Efter mycket om och men bestämmer han sig för att det faktiskt är jag på passkortet och jag får gå igenom.. Och varför hände den sista incidenten då? Jo, jag tog kortet för passet för ca fyra år sen. Det var i den perioden då jag vägde närmare 100 kg. Nu väger jag runt 75 kg. Det ser verkligen inte ut som jag på kortet.. Har fruktat detta hela resan, men det gick ju bra denna gången.. Får se hur det blir vid nästa passkontroll?

Väl framme i Fillipinerna blev det en såndär skön taxifärd på en timme med stela samtalsämnen.. Taxichaffören försökte få mig att åka till ett annat vandrarhem som han kunde fixa bra pris till, sen undrade han ifall jag ville träffa vackra kvinnor dvs prostituerade och alla dom där standardfrågorna man får som ensam kille i ett främmande land. Efter mycket om och men kom jag i alla fall fram till Friendly Guesthouse som jag kollade upp på internet. Efter en lång dag med många allvarliga och jobbiga situationer somnade jag utan problem i sovsalen..

Bilder fran tre lander..

2009-01-04T07:49:00.004+01:00

Laddade upp lite bilder fran Malaysia, Laos och Vietnam.

http://www.facebook.com/album.php?aid=66752&l=efefa&id=557542142
http://www.facebook.com/album.php?aid=67858&l=38cf6&id=557542142
http://www.facebook.com/album.php?aid=67876&l=9e84a&id=557542142
http://www.facebook.com/album.php?aid=68105&l=db019&id=557542142

Gott nytt år!

2009-01-01T08:44:00.004+01:00

Fortsättningen på Vietnam nu då. Jag har verkligen dragit mig för att göra detta inlägget.. Men det är precis som när man ska diska hemma. Det blir bara mer och mer ju längre man väntar. Så nu kör vi!

Hoi An.. Denna stad kommer nog alltid påminna mig om sängliggande och inte en otroligt vacker stad som för resten av turisterna som passerat igenom.. Jag spenderade två nätter i sängen, helt utslagen. Den 23 December var det dags att åka vidare dock. Varken jag eller tjejerna ville fira jul i denna staden utan resten av gänget.. Så en sleeping-buss bokades och jag proppade mig själv full med antibiotika och andra goa grejer för en lång natt.
Sleeping-buss ja. Detta fenomen har inte kommit till något annat land jag har varit i än så länge. Men det är som en sovvagn hemma. Fast det är en buss. Hur smart som helst när man åker sträckor som är runt 20 timmar enbart i ett fordon. Lyxigt värre. :)

På Julaftons morgon anlände vi i Nha Trang för att börja sökandet efter Good Hotel. Det kan vara världens sämsta namn på ett hotel.. Tänk er tre stycken nyvakna backpackers som bara vill slänga av sig ryggsäcken och somna om klockan 6 på morgonen. Dessa tre ska försöka kommunicera med Vietnameser som knappt kan engelska och fråga efter ett hotel.. Ett som heter Good hotel. Det slutade som väntat. Käpprätt åt helvete. Tog oss en timme att hitta fram till det stället där Nils och dom andra bodde på. Men vi klarade det iaf..

Nils och jag bestämde oss för att spendera julaftonsdagen med att springa runt på stan och inte göra något alls. Det slutade med att vi hamnade i en katolsk kyrka som hade neonljus-kors.. Kändes lite som dom förstörde hela grejen med andlighet och sånt i kyrkan när dom har samma prylar som Pimp my Ride använder.. Men vad vet jag? Jag är ju inte ens troende.. :)

Den största uppgiften jag hade på julafton var att hitta en dator där jag kunde ringa hem. Det blev också en av de svåraste uppgifterna på länge. Datorn jag hittade med Skype var från 50-talet och det tog säkert en timmes bråkande för mig att få det att fungera. Och oj, vad gött det kändes efter den timmen. Att få ringa hem och höra era röster var helt klart värt en hel dags dator-felsökande. :) Älskar er!

Julaftonskvällen blev inget spännande direkt. Det är ju ingen förutom Sverige som faktiskt firar den 24e. Tur för mig då jag fortfarande knapprade antibiotika och inte var 100% ännu. Istället blev det en lugn kväll med min iPod som sällskap. Resten av gruppen var ute och festade. Yay för julafton utomlands!

Juldagen var dock en helt annan historia. På dagen var vi ute på ett spa och badade i en mudpit. Det skulle visst vara nyttiga miniraler i leran.. Tveksam ifall det verkligen är så, eller om någon fyndig person bara lurar turister att bada i lera. Kul var det i alla fall. Särskilt när jag, Nils och Jocke stämmer upp i julsånger så alla på spat stirrar chockade. Tror dom njöt efter ett tag dock.. Då alla var ute och festade dagen lyckades gruppen jag rest med samla in ännu fler personer för att fira jul tillsammans med. Så jag tror vi blev runt 15 personer som åt mat på en resturang tillsammans.. Riktigt trevligt. Fick dock ingen julkänsla då jag käkade pasta.. Men ändå, det var som en ända stor grupp med glada människor. :) På kvällen gjorde vi samma som vi gör hemma i sverige. Vi stack ut och festade. :P

Annandag jul då? Det var däremot ingen kul dag. Våran grupp splittrades helt och hållet. Leia och Lindsey åkte ner till Saigon, Nils och jag åkte till Mue Ne. Martin och Sara stannade kvar för att jobba osv..
Jag hatar dessa dagar när man rest med ett gäng en så lång tid som vi gjort, och sedan tar det bara slut. Ingen mer Leia. Ingen mer Lindsey. Kanske aldrig igen. Det suger! Men man får kolla tillbaka på tiden vi haft istället och minnas de goda stunderna. :)

Nils och jag åkte som sagt till Mue Ne. Vi hade hört rykten om att man kunde vågsurfa där och att det kanske skulle finnas sol. Två flugor i en smäll är ju inte fel! När vi väl kommer till staden visar det sig vara extremt dyrt. Bara Resorts och rika ryssar. Vi fick betala dubbla priset för ett rum jämfört med Nha Trang. Inte bra för resekassan.. Men vad gör man inte för lite sol? :)
Vågsurfing var det dåligt med, istället hade vi kommit till Kitesurfingens mecca.. Vet inte hur många drakar vi såg när man kollade ut över havet. En otrolig syn! Och det såg riktigt kul ut. Dock i helt fel prisklass även detta. En nybörjarkurs med lärare på 7 timmar kostade lika mycket som Nils betalade för sin troligtvis bättre kurs hemma i Sverige. Surt! Så istället blev det att lapa sol och läsa en bok på stranden.. Inte fyskam det heller vill jag lova.

En annan oväntad sak dom hade utanför Mue Ne var två öknar.. Jag hade aldrig hört talas om att sånt fanns nere i södra asien. Men en vacker syn var det iaf. Dels hade vi en öken med röd sand och sen en med kritvit sand. Att slänga sig och rulla runt i en sån stor sandlåda är en speciell känsla vill jag lova. :)

Dagen innan nyår bestämde vi oss dock för att dra vidare.. Denna gång Saigon. Södra vietnams storstad. I denna staden bor det över 5 miljoner invånare.. Imponerande antal? Ja. Ännu mer imponerande är dock att det finns över 3 miljoner motorbikes i staden. Tre miljoner! Att gå över gatan i rusningstrafiken här är ett äventyr i sig. Och jag tyckte Hanoi var extremt. Ha!

En sak som jag och Nils gått och längtat efter i några veckor nu har varit bio.. Så samma dag som vi anlände till Saigon stack vi och invaderade deras biograf. Ush! Utbudet är inte direkt att hurra över för att vara en storstad. Två engelskspråkiga filmer. Thats it! Antar att filmscenen inte är speciellt stor i Vietnam..

Nyårsafton då? Det börjar med att jag och Nils ska vara kulturella. Vi sticker till deras krigsmuseum.. Det var ju en dum idé. Att se bilder på krigets offer som lämlästade kroppar och dylikt bygger ju inte direkt upp en posetiv partykänsla. Men lärorikt var det.

Senare på kvällen var det dags för fest! Jag och Nils träffade några tjejer från Kanada som också vart ute och rest lika länge som oss. (Nej, det är inte Leia och Lindsey..) Jag mötte dem första gången på Koh Samet i Thailand och sen dess har jag sprungit på dem i Vietnam några gånger. Så vi hade lite förfest på deras hotelrum innan det var dags att fira nyår Saigon-style!
Det tyder att man går till de största ställena i turistkvarteren och går runt som vilsna höns.. Ingen av oss turister vet var man ska vara under nedräkningen.. Och ingen bryr sig speciellt mycket heller. Det blir att alla människor drog ut på gatan och står och skriker. Nu snackar vi tusentals personer som trängs i en korsning. Lite skillnad mot hur vi brukar fira i lilla Alingsås vill jag lova. Bra skit! :)

Blev dock ficktjuvad på min plånbok i folkvimlet.. Som tur är, så hade jag bara fickpengar och mitt körkort på mig. Så det var inget allvarligt som blev stulet. Katrina, en av tjejerna, blev oturligt nog av med sin kamera.. Och då även minneskortet med över 200 bilder på. Det måste svida! Bra lärdom dock.. Dom är såpass bra tjuvar att man inte märker att plånboken är borta föränn det är försent. Lite imponerande i sig.

En sak som jag och Nils misslyckades med var dock att fira svenska nyåret. Vi kom hem till hotelrummet vid halv sex på morgonen.. Alltså bara en halvtimme före tolvslaget där hemma.. Men jag däckade såfort jag nuddade sängen. Oh well.. Shit happens. :)

Har säkert missat lite saker som borde skrivas ner.. Men jag kommer inte på något just nu.. Jo! Jag har bokat flyg till Manila, Fillipinerna den 7 december. Där ska jag möta upp Borchardt igen efter två månader. Det ska bli kul som fan!
God fortsättning folket!

Vietnam julafton och nya farväl.

2008-12-26T17:43:00.004+01:00

Vietnam. Troligtvis det landet som de flesta av oss där hemma har hört mest om förutom Thailand i SoA. Många säger att det till och med är det nya Thailand, då turisterna börjar söka efter något nytt istället för Phuket. Så självklart måste man åka dit och försöka få någon känsla av landet. Det har jag gjort nu i ett antal dagar.

Vi började med att åka till Hanoi som jag berättade i mitt förra inlägg. Det är den största staden i norra Vietnam. Och den har verkligen storstadskänslan med en, om möjligt, ännu mer extrem trafik. Staden svärmar av motorbikes. Obehagligt när man ska korsa gatan och det inte finns något övergångställe. Rödljus har dom knappt hört talas om i denna delen av världen. Och har dom faktiskt instalerat det, är det ändå ingen som bryr sig om det. Men världsvan backpacker som man är, har jag zicksackat gatorna utan att vara nära en olycka en ända gång. Jag är stolt.

Så, vilka består resesällskapet av just nu? Det är Linsey och Leia från Kanada och Nils. Martin lämnade vi kvar i Laos då han fick jobb som inkastare på en krog.. Så det inte blir några oklarheter med var Martin är i historien menar jag.
I alla fall så bestämde vi fyra att det var dags att röra på sig från staden, och mot ett av naturens underverk. Hao Long bay. Jag har ingen aning om ifall det stavas så. Men det är i alla fall en stad vid en ö-grupp i norra Vietnam.
Och även om vädret inte var vad vi hoppats på så var naturen otrolig där ute. Vi var ute med Kajaker en hel eftermiddag och åkte runt bland öarna. Jag blev allt lite tårögd då det var dessa upplevelser jag sökt efter i min resa. Ett landskap som verkligen ser orört ut. Där man inte ser nerskräpade stränder, cementblock eller annat som "förenklar" det för turisterna. Bra skit!

Något annat som var bra i denna staden var skaldjuren. Hela konceptet var klockrent enligt mig. Resturangerna har stora akvarium längs gatan där de visar upp vilka bestar dom erbjuder. T.ex. krabba, kräfta, fiskar muränor eller fossiler. Sen pekar man på det djur man tycker ser bäst ut. Dom plockar upp det och har ihjäl det, så man efter 20 minuters ivrig väntan får smaska i sig det som tidigare var ett miserabelt liv i en stor tank på gatan.
Jag ser det som att jag gjorde de små liven en tjänst när jag åt upp dem. Det gjorde dock inte mitt karmakonto. Istället för att gå plus straffades jag nästan direkt. Då Nils fått kontakt med Martin och bestämt möte i mellersta delen av landet drog vi efter bara några dagar. Och när vi väl anlänt i Hoi An och fixat boende, kramats lite med Martin och allt sånt, bestämde sig karmakontot att straffa mig lite.

Jag fick en såndär go feber så man mår dåligt så fort någon ens rör vid en. Och smärtor i magen var det också. Efter att uthärdat en lång natt gick jag till sjukhuset. Alla dem vi reste med tyckte att detta var symptom av Malaria. Ikke! Doktorn tyckte det lät som jag hade fått problem med blindtarmen, så han skickade in mig på ultraljud och allt. Jag har numera en bild i min ryggsäck där man ser insidan av min mage. Den ser precis ut som en sån bild alla stolta föräldrar visar upp på sina barn. Man vet inte vad man ser, så det hade lika gärna kunnat vara en bild på min mage som deras. Lite komiskt.
Nåja, doktorn hittade som tur var ingen trasig blindtarm, och inte var det Malaria heller. Han trodde dock att jag kan ha ätit något dumt som verkligen bråkat med min mage. Skaldjuren..

Nils och Martin fick för sig att lämna Hoi An för Nha Trang och fira jul där. Så dom fick i uppgift att hitta boende och dylikt inför julhelgen medans jag stannade kvar och kryade på mig. Leia och Lindsey stannade även kvar och hjälpte mig igenom sjukdomens stadier.

Fortsättning följer senare. Internetcafet stänger nu. Typiskt..

GOD JUL!

2008-12-24T12:01:00.003+01:00

God jul allihop!
Älskar er!

Ger en uppdatering om en dag eller två.

Puss och kram

Laos på nån vecka.

2008-12-16T09:36:00.004+01:00

Då så. Då var det dags. Summeringen av de senaste dagarna i Laos. Det har varit hur grymt som helst!

Senast jag skrev på riktigt i denna resedagbok satt jag på ett internetställe i Kuala Lumpur, lite smått nervös då jag skulle hitta till flygplatsen och åka till ett främmande land. Jag hade allt planerat trodde jag. Det var bara att ta Monorailen från Chinatown till centralstationen och sen ta en buss till flygplatsen. Klockan 2 på natten. Låter hur bra som helst, eller hur?
Det var det, förutom att dom stänger ner hela monorailsystemet natttid.. Så vad blir det att göra istället? Jo, snål och världsvan backpacker som jag är blir det en promenad längs tomma gator i KL. Success!

Jag lyckas dock inte somna på stationen då det var vakter som gick och petade mig i sidan helatiden och sa att man inte fick sova där. Istället blir det att sova på flygplatsen efter jag hoppat på flygbussen. Men nej nej. Där har ju hela världens turism fastnat då Bangkoks flygplats har blivit övertagen av demonstranter.
Klockan åtta på morgonen kommer jag äntligen på flygplanet som ska ta mig till Laos. Sömn!
Eller inte. Flygplanet är byggt för asiater. Inte för västlänningar..

Efter mycket om och men kommer jag iallafall in till passkontrollen i Laos. Som jag förstod det var det gratis med visum och dylikt i detta landet. Det var de ju inte. Jag blir istället escorterad med några militärer till en ATM där jag kan ta ut amerikanska dollar så jag kan betala mitt visum.. Men tillslut är jag inne i landet. Och det ser precis ut som Thailand... Fast fattigare.

Jag kommer in till bussstationen, och på något mystiskt sätt hittar jag direkt en lokalbuss som tar oss till Vangvieng. The tubing paradise. Det tar 6 timmar att åka denna sträcka som i sverige skulle tagit 2½ timmar. Max. Men vägarna i Laos är som dom är.

Väl framme i Vang Vieng träffar jag Martin och Nils på deras hotel och får en uppdatering om världens grymmaste ställe och vad man gör här. Enkelt summerat är denna byn en enda stor festival som Hultsfred, Roskilde eller dylikt. Fast man tar bort livemusiken och tillsätter en flod, extremt höga gungor och traktorsdäck. Kan det bli bättre?

Nå, jag kommer inte gå in mer i detalj på tubingen och hur mycket vi har festat..
Vi har dock varit lite kulturella också. T.ex. så har vi utforskat grottor som man verkligen behöver trycka sig igenom hålen för att komma vidare i. Det var även en disskution om att hyra kajaker och ta en dag ut i naturen och leka frilufsliv. Det blev dock inte så..

Istället njöt Martin, Nils och jag av livet med att träffa så sjukt många skojiga människor. T.ex. träffade vi Leia och Lindsey, två kanadensiskor som vi hängde med största delen av vistelsen. Martin fick dock ett jobb som inkastare och stannade kvar.
Leia, Lindsey, Nils och jag har däremot åkt vidare och lämnat Laos för Vietnam.
Det tog 30 timmar, en punktering och några sömntabletter att uthärda den sträckan på bussen... Inte så farligt. Jämfört med vad jag hade väntat mig av skräckhistorierna från andra resande.

Så nu är vi fyra glada människor i ännu ett nytt land utan att riktigt har koll på någonting. Älskar den känslan.. Men än så länge har jag gillat Hanoi. Det är inte Kuala Lumpur-bra som storstad.. Men jag kan se charmen lite. Får samma vibbar som jag fick av Bangkok.

Så vad har vi då gjort i Hanoi än så länge? Vi har faktiskt varit lite kulturella.. Vi gick på en Water puppet show. Fråga mig inte varför, men jag och Leia blev lite lätt exalterade över namnet. Det borde vi inte varit då det sög. Hårt. Skulle man varit vietnames hade vi kanske förstått handlingen.. Nu var det bara mystisk musik och dockor som sprang omkring i vattnet och gjorde rörelser. Visst, det var imponerande hur väl "skådespelarna" kunde hantera dockorna.. Men det var också allt..
Jo! Just de. Jag har troligtivis hittat den bästa resturangen i västerlänsk stil än så länge.. En irlänsk pub med ett kött-utbud som jag vet inte vad. Bara tanken ger mig en liten orgasm i munnen. Bra skit!

Ehm för övrigt så kan jag säga såhär. Nils och Martin har en förmåga att överdriva om saker och ting. Allt de ni har läst om mig där kanske har hänt, men kanske inte i så extrem skala som det låter på deras bloggar. Jag lovar. Jag glömde inte hela förnuftet hemma i någon flyttlåda. Förlåt om jag gör er oroliga ibland familj och vänner..
Puss på er där hemma.

Jag lever.

2008-12-11T06:22:00.004+01:00

Tänkte bara skriva och säga att jag lever. Nästan iaf.. Har en riktigt jobbig förkylning som bitit sig fast och gör sa jag knappt kan prata just nu. Lite smådrygt.. Men det löser sig nog. Dom har kraftiga piller på denna sidan jordklotet. Bra skit.

Ehm.. Ja. Jag har inte tid eller ork att göra en riktig updatering här.. Men det kommer om ett par dagar. Detta är verkligen inte rätt stad att sitta vid internet och skriva då det har en ända stor fest. :)

Men jag har det bra med Nils och Martin. Livet är underbart här borta.

Ensam är stark.

2008-12-03T14:42:00.004+01:00

Sådär. Då har jag spenderat fyra dagar på resande fot ensam. Fast resande vet jag inte om man får kalla det. Jag har spenderat några dagar i Kuala Lumpur själv i alla fall.

Det började med ett otroligt blödigt avsked mellan Annette, Jesper och mig. Eller ja, det kunde ha varit det. Om jag inte hade suttit på ett internetcafe hela föregående natt och var sådär gött nyvaken så jag inte förstod någonting. Tror de flesta känner igen den där känslan när man vaknar på morgonen och ska till skolan, jobbet eller dylikt och man verkligen inte har fått tillräckligt med sömn. När varje ord någon säger till en tar några extrasekunder att förstå och man vinglar lite lätt på stället. Ni vet vad jag pratar om antar jag iaf.
Då det var mitt egna fel var det i alla fall bara att bita ihop och säga farväl till kärleksparet, önska dem lycka till och allt sånt där, och sedan krascha tillbaka in i drömmarnas värd. Inte direkt ett värdigt avsked efter att ha spenderat två månader tillsammans på vägarna, men hellre ett snabbt hejdå än att dra ut på det..

Så den dagen gick för min den åt till att gå runt på några av de enorma köpcentrum som finns i KL. Och nej, jag har inte spenderat dessa dagar till att shoppa upp resekassan. Jag har däremot spanat på malayer, kineser, indier och några få västlänningar som har bränt månadslönen på prylar. Att gå runt och kolla på människor är ett billigt och oftast ett intressant tidsfördriv. Sen kan jag ju erkänna att det inte bara blev till att driva runt och inte göra något "praktiskt" alls. Jag råkade kolla på två bio-filmer då det kostar 20 SEK för en biljett.
Jag hade även fått ett tips om ett nöjesfällt som var byggt innuti Time Square plaza. Ett av köpcentrumen. Och sant som det var sagt. Dom hade verkligen en themepark där med både berg-och-dalbana, karuseller och mer därtill. Tyvärr kostade det lite för mycket att gå in där för min budget. Nu i efterhand kan jag ångra det lite, men har man satt en dagsbudget så har man!

Nästa dag blev nästan en upprepning av föregående. Fast ändå inte. Denna dagen började med att jag stack till en wet-market i Chow-kit och kollade på konstiga saker. Hittade ett stånd som sålde torkade sjöhästar, taggarna från piggsvin, klövar från jag vet inte vad och andra mystiska hårbollar. Antar att det hade något att göra med kinesisk läkekonst men jag är inte helt säker.. Sen hittade jag några killar som sålde levande fisk. Kattfisk. Tror jag. De låg och sprattlade i ett kar utan att ha vatten nog att simma i. Dom hade även ålar, kanske 20 stycken, som låg i en hink med vatten. Vet inte vad greenpeace eller någon annan djurrättsförening skulle säga om de gick på denna marknaden. Själv tyckte jag det var intressant. Det kändes som jag fick se något "äkta" ur den malaysiska kulturen. Och det behövdes nästan då det kan vara svårt att se den..

Nu när jag rest runt i Thailand i nästan två månader och Malaysia i mer än nån vecka kan jag se de största skillnaderna länderna har. Malaysia var koloniserat av England fram till för 50 år sedan, detta har gjort att landet har ett mer västerlänskt sätt att fungera. Säkerhetsmässigt har alla här t.ex. hjälm på sig. Trafiken är inte alls lika galen som i Thailand utan här fegar man lite mer. Den största delen av befolkningen jag har pratat med kan riktigt bra engelska så att få vägbeskrivningar och allmän hjälp har varit enkelt. Som en svensk i på andra sidan jordklotet känner man sig verkligen hemma här jämfört med Thailand.
Thailand väger upp detta med att vara exotiskt och spännande på vissa delar. Sen att det innebär att dom fastnade 20 år tillbaka i utveckligen kan ju också ha med saken att göra.
Men den största och också värsta skillnaden som både jag och Jesper noterade var denna. I Thailand fick man en känsla av att folket hade gett upp.. Befolknigen, särskilt männen, satt utanför affärer och på gatorna och bara väntade.. Och på vad fick jag aldrig någon insikt i. Kanske har det att göra med en utbred arbetslöshet i Thailand eller den korrupta regering som demonstrationerna på flygplatsen handlat om. Jag vet inte.
Men här i Malaysia har jag inte sett den blicken alls. Malaysia känns mer som ett land som är påväg framåt i utvecklingen.. Sen ska jag inte säga för mycket då jag knappt sett landsbygden och inte varit i mer än tre städer.

Ehm har tappat tråden lite om vad jag har gjort och inte nu.. Men jag har testa att gå till en frisör utomlands. Det gick relativt bra. Lyxade till det lite med att få håret färgat av professionelt folk. Dock så blev det något fel i kommunikationen och det ser precis likadant ut som det gjorde innan. Jag försökte få henne att färga mitt hår i en brunare nyans.. Någonstans mellan mitt svarta och den naturliga färgen jag en gång hade.. Så som sagt, nu har jag svart hår med brun utväxt.. Tänk vad fel det kan gå. Som tur är, så var de färgningen som det blev en miss i.. Och inte när hon började använda saxen. Jag har kvar min kaluffs, fast den är toppad. Så det blev bra.. typ.

Ja, ja. Då var det dags att avsluta detta inlägget och börja röra mig mot flygplatsen.. Det är förvisso åtta timmar kvar tills flyget lämnar malaysiskmark. Men har man tänkt snåla som jag, och sova några timmar på flygplatsen istället för att betala för ett rum så börjar det bli dags att röra på sig.

Nästa gång ni hör från mig skriver jag i det främmande landet Laos. Det blir spännande.

En vecka i Malaysia

2008-11-30T16:29:00.006+01:00

Så.. Då var det alltså dags att ta tjuren i hornen och faktiskt skriva vad som hänt det senaste. Jag har verkligen dragit mig för detta då det är mycket som hänt det senaste. Känns som jag har skrivit det förut? Nå, denna gången är det av annan kaliber.. Team Sweden har dött. Imorgon åker Annette och Jesper vidare till Indonesien, medans jag stannar i Kuala Lumpur. Och Borchardt har ju redan fastnat i Thailand..

Men nu ska vi inte gå historien i förväg. I mitt förra inlägg skrev jag att vi kommit till Krabi. Finns inte så mycket mer att nämna om den staden. Det är otroligt mycket turister. Sådär äckligt mycket att man hör svenska röster överallt. Obehagligt. Så vi flydde Krabi efter bara en dag.

Nästa anhalt: Georgetown, Malaysia!
Georgetown ligger på ön Penang i norra Malaysia. Det är den näststörsta staden i landet fick vi reda på senare.
Då ingen av oss tre har speciellt bra koll på Malaysia jämfört med Thailand åkte vi hit då Odile tipsade om det. Odile är en av tjejerna vi var på Similian Islands med från Chile. Hon hade varit i Malaysia tidigare under sin resa och tyckte det var en bra ö. Jag kan inte annat än att hålla med. Det var en avslappnad storstad med sin egna charm.Vi fick boende på rätt gata. Mitt emellan Little India och Chinatown. Bra skit!
Little India betyder Bollywood musik som spelas ur sprängda högtalare längs gatorna. Det betyder indiskmat och ett myller av indier som springer runt överallt.
Chinatown betyder små butiker som säljer de där antika varorna och mystiska sakerna man inte riktigt vågar gå fram och kolla på. Dom har även sin egna mat-bit. Jag har dock kommit fram till att jag inte gillar kinesisk mat speciellt mycket. Iaf inte deras kyckling. Thailand är fortfarande kung på den biten.

I Georgetown hann vi med två utflyckter innan det var dags att stressa vidare. Butterflyfarm och Snake Tempel.
Butterflyfarm är vad det låter. En park som har fjärilar. Många fjärilar. Typ flera tusen. Kanske hundra tusen t.o.m. Vackert? Ja. Och vad hade dom mer? Stora vandrande pinnar, sköldpaddor, fiskar, skorpioner, tusenfotingar och lite annat gött. Jag som gillar att ta på djuren istället för att bara stå och titta på avstånd fick även som jag ville. Vi kom i lagom tid till en show där man fick lära sig mer om de olika djuren. Och hålla dem. Bra skit! ^.^

Snake Tempel då? Jodå, det är som det låter. Ett budisttempel som tillägnats ormar. Dom har levande vipers som ligger inne i templet. Dock helt dåsiga då rökelsen har en viss effekt på djuren. Så dom var inte farliga sålänge man inte började peta på dem. Fast detta var inte det som gjorde denna utflyckt till en toppen-grej. Utan det fanns en Snake farm precis brevid med ett imponerande antal ormar i. Kanske 30 stycken. Och vi prickade in det passande nog när ormarna skulle matas. Med levande möss! Att se en kobra fånga en orm är ett imponerande skådespel vill jag lova. Och när man går runt och ser samma akt göras fast med olika metoder. Då kan man inte göra annat än att le ondskefullt. Och det var inte allt. Farmen var familjeägd och vi lyckades få frun att visa oss runt och verkligen förklara vad de olika ormarna kom ifrån, hur de levde i det fria och dylikt.
Sen fick jag även gå in till de större ormarna och känna på dem. Dels de där vanliga, som boa-orm. Men den har ju alla fått känna på, right? Vad säger ni om en orm som är riktigt aggresiv, och vars gift kan få en att bli sängliggande i tre veckor. Inte dödligt gift, men fortfarande ganska illa. Maken i familjen visade mig hur man ska göra för att få dom riktigt arga. Så jag fick lite undervisning i hur man blir en Orm-tjusare. Vi stod inne i buren och slapade den på huvudet. Jesper som är rädd för ormar stod utanför och blev likblek i ansiktet. Haha.
Dom hade även mitt favorit-djur där. En apa! Så jag fick leka av mig lite med krabaten. Den sprang runt på mig som den ville medans jag var salig. Och sen bet den mig i fingret. Ondskefulla djur! Men det är lugnt jag gillar er fortfarande apor. :)

Så vad hann vi med att göra mer i Georgetown då? Vi sprang upp till ett 60 meter högt torn och fick en fin vy över staden.. Det blev även till att gå på bio. Madagaskar 2. Sjukt kul film. Och som allt annat i Malaysia, så är det billigt att gå på bio här. Kostar ungefär 25 kr. Sånna priser borde vi ha hemma. Och vad är då skillnaden mellan att kolla på bio hemma i svedala och här borta? Dom har det textat i två språk. Lite irriterande de första 5 minuterna.. Sen glömmer man av de. Annars så klipper dom bort svärorden som Fuck och dylikt. Det är inga Biiip som man hört dem censurera i amerika. Här klipper de verkligen bort den sekunden av filmen som dom svär i. Det är irriterande vill jag lova. Undrar hur Southpark The movie var att kolla på här nere. :)

Så det var i princip hela vistelsen i Georgetown. Jag ångrar att vi inte stannade längre i den staden då jag gillade den. Men Annette hävdade att hon fick dåliga vibbar av den, så vi fortsatte neråt mot Cameron Highlands.
Så vad är detta för ställe då? Det är ett samhälle som ligger uppe på samma höjd som molnen. Iaf när det var låga moln. Eller så var det bara dimma. Högt upp var det iaf!
Och gissa vad det gjorde i Cameron Highlands? Jo, det regnade. Glömde nämna det innan. Men regnperioden i Malaysia suger. Det är gråa moln från morgon till runt 15 på eftermiddagen. Sen öser det ner i några timmar, tills det hunnit mörkna. Och så samma veva nästa dag igen. Detta är ett problem när Cameron Highlands är ett sånt ställe där man ska ut och trekka.. Dvs ut i djugeln och vandra.
Vi bestämde oss för att göra en Countryside tour istället. Då får man en guide som kör runt en till olika plantage och tempel. Orkar inte gå in så djupt på detta event, men det var en besvikelse. Vi fick t.ex. se ett jordgubbsplantage. Spännande att se hur man odlar jordgubbar? Kanske för dem som inte har dem hemma i trädgården.. Vi var även och såg hur dom odlar te. Det var det bästa i hela Cameron Highlands. Nu snackar vi sjukt stora fält med korta buskar som dom får te-bladen från. Det ser lite ut som ett tv-spel med dessa kullar och fält. Och nu vet jag även hur man producerar te.
Men med tanke på vädret var det ingen större idé att stanna i Cameron Highlands heller. Ifall man inte ville bli uppäten av iglar dvs.

Så Kuala Lumpur istället. Malaysias huvudstad. The one and only. Ja, jag har fallit för dig KL. Denna stad är helt i min smak. Det finns skyskrapor som sträcker sig mot himlen. Det finns grönska. Det finns ett billigt transportsätt kallat monorail. Ja, KL är en bra stad.
Vi bor i Chinatown.. Det har lite samma vibbar som Khao San Road i Bangkok med gatustånd, skrikande försäljare och ett ständigt kaos. Men det är inte helt lika galet som Khao San.. Tyvärr.
So.. Vad har KL att erbjuda en snål turist? Vi fixade en karta och stack till The Lake gardens. Det är en stor park mitt inne i storstaden som erbjuder fin natur. Denna park är även i närheten av Malaysias Planetarium, National museum och lite andra sevärdigheter. Vi sprang in på planetariumet först och kikade lite. Inget speciellt så vi fortsatte färden ner mot National museet.. Där fick vi lära oss lite om Malaysias historia vilket är intressant. Därefter stack vi till stadens rikemana-kvarter och gick på en shoppingrunda. Utan att köpa något. Där hade dom alla dom där märkeskläderna som vi har sett piratkopierade över hela thailand till riktiga priser. Och jag är ingen expert när det gäller kvalitet.. Men det känns inte som det är värt att lägga 10 gånger så mycket pengar på ett par riktigta Billabong-shorts, när man kan köpa dem för kaffe-pengar i Chinatown. Men jag antar att det ger en viss känsla att veta att dom här är äkta.
Efter att ha spenderat nån timme eller två i de olika affärerna föll vi för de "nya" intresset. Att gå på bio. Tropical Thunder. Kul film. Sen blev det dags att dra sig tillbaka för natten.

Och vad hände dag nummer två i KL då? Jo, vi beslutade oss för att det var dags. Det vi pratat om att göra vid julafton kändes för avlägset. Vi drog ut till Ikea! Det är ganska absurdt att gå runt i Ikea på andra sidan jorden och faktiskt känna att det är nästan samma butik som hemma i sverige. Möblerna kommer i samma ordning här som i Kållered. Det som störde känslan att vi faktiskt inte var hemma i Sverige var faktumet att allt stod på engelska istället för svenska. Dock inte namnen på produkterna. Vi hittade bokhyllan Billy och alla de där klassikerna. Jag fick också ett glatt återseende. Min datorstol Markus fanns här nere. Att sätta sig i samma typ av stol som jag spenderat, jag vet inte hur många, timmar var en fin känsla.
Och vad åt vi till middag tror ni? Jodå, köttbullar och kokt potatis med lingonsylt. Fina grejer vill jag lova. Det vart bara ett problem med köttbullarna.. Dom äter inte gris här.. Malaysia är ett muslimskt land. Så de blev Halal-kött av någotslag. Troligtvis ko. Detta gjorde att köttbullarna inte såg ut som hemma. Men vad gör de? Vi fick iaf skratta lite åt hur svensk man ändå är, och hur gött det är att känna igen sig helt och hållet i något efter två månader på resande fot.

Jo, jag nämnde att Team Sweden har dött. Vad menas med det då? Jo. Borchardt sitter ju på Thailands västkust och lapar sol och jobbar. Tror det var den splittringen som startade det hela. Nej, jag skyller inte på dig Burre. Men att resa som tredje hjulet.. Nå, det fungerar verkligen inte i praktiken. Vi klarade oss i lite mer än en vecka innan det var nog. Så jag drar mig upp till Laos för att fortsätta min resa där. Jag möter upp Nils och Martin, två sköna svenskar som vi gjorde dykkursen med. Det är en intressant vändning, men inte helt oväntad.
Annette och Jesper åker till Bali, Indonesien imorgon vid 12-tiden för att spendera en månad där. Sedan låter det som dom ska åka över till Australien och jobba där.

Så så är det.. Som sagt, det är mycket som händer just nu. Och att uppdatera bloggen har inte varit i fokus när jag behövt reda ut vad som komma skall. Nåja.

PS: Jag får ursäkta för stavfel och mystiska formuleringar. Klockan är fyra på natten här borta, och jag har inte varit vaken såhär sent sen jag lämnade sverige.. :DS

Lite nya och gamla bilder från Thailand:
http://www.facebook.com/album.php?aid=62080&l=d9c2b&id=557542142

Ett försök..

2008-11-25T13:17:00.004+01:00

Sådär. Nu har jag hittat ett riktigt internetcafe. Lögn.
Nu har jag hittat ett köpcentrum i Georgetown där dom har en hel våning dedikerad till populärkultur. Dvs tv-spel, film, musik och allt annat som hör till livets goda. Me like it!

Så vad har hänt det senaste nu då? Mycket som vanligt. Fast kanske inte i den där otroligt positiva andan som regerat större delen av resan..

Varför? Jo, jag berättade ju om jobbet i Khoa Lak (Vet fortfarande inte hur det stavas) och att vi alla fyra sökte det. Alla fick också jobbet. Problemet var bara att företaget behövde två stycken svenskar, inte fyra.. Så skulle vi alla stanna och jobba skulle det inte funnits timmar nog för oss alla. Och när jag gick runt och faktiskt kollade på Khoa Lak som stad att leva i en längre tid och inte bara resa igenom, så kändes det inte alls rätt. Någonstans..

Det är så att Khoa Lak blev träffat av Tsunamin hårt. Väldigt hårt. Har inga officiella siffor på hur många som dog i vågen, men det var illa iallafall. Och när man går igenom staden och kollar så finns känslan av att även staden dog med den stora vågen. Även om människan inte ville inse detta och byggde upp stan snabbt för att få turisterna att komma tillbaka. Antar att det var en riktigt guldklimp för turismen innan..
Missen Thailändarna gjorde var att bygga för snabbt. Dom missade att få tillbaka själen i staden på något sätt. Just nu kan man enkelt beskriva Khoa Lak som såhär. Det går en bred väg femhundrameter från havet. Längs denna vägen har det byggts upp affärer, resturanger och dylikt. Thats it. Staden är alltså kanske 2-3 kilometer lång och består bara av byggnader inriktade på turism.. Fast utan glimten i ögat. Sen har vi alla turistresorts som tar upp mellanrummet mellan affärerna och stranden. Alla ser ut som riktiga guldklimpar för två-veckorsturister som bara vill lapa sol och koppla av.

Hoppas ni har förstått lite av bilden hur det ser ut. Anyways.. Staden har ingen själ och jag skulle aldrig kunna spendera en längre period där. Så jag bestämde mig ganska fort att ge mig därifrån istället. Jesper och Annette kände inte heller att dom kunde stanna upp, men det kunde Borchardt. Så efter ett tårgripande avsked lämnade vi Borchardt för att dra oss vidare söderut.

Vi tog en lokalbuss ner till Phuket. Där mellanlandade vi i ca två minuter för att hoppa på nästa buss ner mot Krabi. Så i praktiken hamnade jag i Phuket även om jag knappt hann andas innan det bar av mot nästa ort. Räknas det? :)

Krabi då. Naturen runt om denna staden är helt otrolig. Det ser ut som att någon har placerat ut berg lite varsom i mystiska formationer. Själva Krabi då? Vi åkte direkt ner till Anaungbeach, det är en stadsdel vid havet som är superturistig. Jag nämnde att Annette hade en kompis där nere vi skulle träffa, ja? Han skulle visst bo vid den stranden någonstans..

Typiskt! Vi ska på bio om 10 minuter så jag hinner inte ge er en riktig uppdatering verkar det som. Fixar det imorgon alternativt senare ikväll.. Håll till godo. :)

Kort update.

2008-11-24T12:47:00.004+01:00

Ok, jag sitter vid världens sämsta internetcafe just nu. Man kan inte ändra till svenskt tangentbord.. Ni vet så man kan skriva åäö. (Uppdaterade inlägget 2011-04-27)
Detta gör att jag inte ger er en riktig uppdatering om läget här nere.. Fast lite ska jag skriva bara för att reda ut några frågetecken. T.ex. jobbet..

Nej, det blev inget med det.. Eller rättare sagt, alla fyra var varmt välkomna att hänga med och kolla hur det skulle fungera, och efter det börja jobba. MEN det betyde även att det inte skulle bli tillräckligt med timmar för oss alla. Dom behövde två svenskar egentligen. Inte fyra. Och Khoa Lak är döden. Staden förlorade sin själ vid Tsunamin. Så jag bestämde mig för att resa vidare istället. Det gjorde Jesper och Annette också.
Men inte Borchardt.. :( Så Borchardt är kvar i Khoa Lak och lär sig ett helt nytt yrke..

Vi andra har anlänt till Malaysia.. Och så mycket är allt ni kommer få reda på denna gången..
Ska hitta ett ställe där man kan skriva på rikigt och allt sånt där, då blir det en riktig uppdatering istället. Med allt vad det innebär..

Lyx-Johan

2008-11-19T06:11:00.005+01:00

Då var man tillbaka på fastlandet, med massa nya spännande erfarenheter och annat bös. Vart ska man då börja?

Senaste gången jag skrev var vi fortfarande på Koh Tao. Vi satt på en resturang och spelade kort för att undvika ösregnet och hålla oss torra. Vi var tre stycken. Lauren, Borchardt och jag. Annette och Jesper hade ju stuckit i förväg och letat vandrarhem. Det känns längesen nu. Även om det bara var en vecka sedan.. Hur kan det vara så egentligen? Att tänka tillbaka en vecka i tiden känns lika avlägset som ett år hemma i verkligheten? Kan det ha något att göra med att jag sitter på andra sidan jordklotet och gravitationen eller något har stört min hjärnas räknesätt?

Nåja. Det blev ett farväl till Lauren på morgonen. Hon skulle till Hongkong för att träffa sin bror och fortsätta resan därifrån. Surt, då hon var en riktigt go tjej.
Jag och Borchardt hoppade på en båt som tog oss till Koh Pahgan. Ön som är känd som ett mecka för Backpackers och festande. Ifall ni har sett filmen The Beach så är scenerna ifrån den hemska turist-biten i filmen inspelad där..
Och ja. Den ön är verkligen förstörd av oss turister, resande eller backpackers. Vad man nu vill kalla sig. Priserna skjuter till höjden, det går troligtvis 2 västlänningar på varje Thailändare där vi var.. Och sånna som oss är anledningen till att det har blivit så. Sorligt men sant.

Fullmoon Party då. Det var ju den enda anledningen till att vi faktiskt stack till den ön. Jag berättade i förra inlägget att det var ett extremt stort Beach-party. Sanning. Stranden var kanske en kilometer lång. Alltså inte speciellt stor. Men släng in tillräckligt med turister på den så känns det som världens största klubb. Olika genres av musik spelades brevid varanda så man kunde välja ifall man ville dansa till Techno, Hiphop eller kanske 90-tals musik. Det var mer som en mängd olika fester fast på samma plats. Väldigt udda tillställning jämfört med hemma i Sverige. Och även om jag skulle sitta här och verkligen försöka beskriva detta fenomen så går det inte. Man måste ha varit på fullmoon för att förstå det.
Vi klarade oss undan från regnet också. Av någon anledning var det uppehåll under den kvällen. Fast vi blev lika blöta ändå, då det var på stranden och vågorna gjorde sitt jobb från och till.
Vet inte vad jag ska skriva om själva festandet och oss. Vi träffade på Martin och Nils som vi gjorde dyk-kursen med på Koh Tao och hängde med dem på kvällen. Men eftersom det var så mycket folk var det lönlöst att försöka hålla ihop en sån stor grupp. Men det gick bra ändå. Vi dansade till "månens-sken" hela natten. Fast det var molningt så det gick ju sådär bra. :)

Ja ja. Tillräckligt om det eventet. Dagen efter började vi ännu en förflyttning. Denna gången till Thailands västkust. Kao Lak. Troligtvis har ni där hemma hört talas om detta stället då ganska många svenskar dog i denna staden under Tsunamin. Inte sett så mycket tecken av den de få timmar vi har spendar på fastlandet.. Men det ska visst finnas en polisbåt som är fastkilad mellan två träd från Tsunamin. Mjo, så det ska finnas vissa grejer som dom inte gjort något åt i uppbyggnaden av staden.
Och varför åkte vi hit nu då? Jo, dykningen. Vad annars nu när alla fyra är helt insnöade på det stora blå och världen där under. Similian Island finns några mil ut i havet. Det är en National Marine park som är känd som en av världens bästa dykställen. Den kända fransmannen Jac Quescousteau var här och hävdade att det var top 5. (Han ägnade sitt liv åt dykningen och har hittat många av världens dykplatser)

Så hur kom vi då ut till dessa öar? Man lyxar till det. Extremt mycket. Liveaboard heter konceptet. Man sticker ut i en stor båt i några dagar. Det är All inclusive. Mat, boende, utrustning och allt därtill. Men det kostar tyvärr därefter också..

Men jävlar vilken dykning! Sikten under ytan var helt otrolig. Och alla dom konstiga fiskarna vi har sett därtill. T.ex. Drakfiskar, Barracudas och bläckfiskar. En och annan sköldpadda fanns där med.
Folket vi mötte var helt klart underbara också.. Då man sitter "fast" på en båt blir det att man kommer nära och pratar med typ alla på båten. Man hinner iaf få en kontakt med alla dem som verkade intressanta. :)

Det som är synd med dykning är att det tär på krafterna. Vi gjorde 14 dyk på fyra dagar. Man är helt slut efter två dagar. Tur att det finns Redbull då. Och i Thailand har dom riktigta grejer. Inte som sverige där dom har halverat dosen energi.
Nej, det var helt klart en av de bästa grejerna jag har varit med om än så länge på denna resan. Och det säger en hel del, då jag aldrig kunde tänka mig att man faktiskt upplever så mycket saker som vi gör.

Så vad händer nu då? När vi är tillbaka på fastlandet och vilat ut efter fyra intensiva dagar? Jo, om en timme ska vi iväg på en jobbinterjuv. Det är ett företag som annordnar olika dagsturer runt om staden. Elefantridning, Snorkling eller varför inte kolla på lite tempel. Och dom söker svenska guider nu när högsäsongen snart börjar. Och då jag behöver bygga lite på min resekassa kommer detta ganska passande. Och det lär vara ganska kul att ha jobbat lite i Thailand.. Kanske bara en månad eller så. Det beror lite på hur jobbet är, om vi ens får det och allt sånt.

Om vi nu inte får jobbet, vilket jag nästan räknar med, så blir det upp till Krabi där Annette ska hälsa på en kompis. Efter det vill folk till Phuket bara för att ha varit där. Jag vet inte hur sugen jag är på att ens åka dit men det vore fint att köpa snus då mitt förråd börjar ta slut..
Och därefter ner till Malaysia och kanske Singapore. Time will tell.

Hoppas allt är bra med er där hemma. Jag saknar er men försöker att inte tänka så mycket på Sverige. Vill inte direkt få hemlängtan även om det är svårt vid vissa tidpunkter. Särskilt när man träffar så många svenskar som vi gjorde på båten och man får små korn av verkligheten. :)

Ska försöka att undvika så långa uppehåll från skrivandet som nu. Ledsen om ni blev oroliga då jag inte har hört av mig.
Puss på er

Lite bilder

2008-11-11T11:34:00.002+01:00

Lite bilder.. Enjoy

http://picasaweb.google.se/johan.bergg

It's raining man..

2008-11-11T10:30:00.004+01:00

Hej hej.

Då har man gått ett steg djupare in i dykvärlden, dvs jag har fått min Advanced Open Water certifiering. Jag kan gå så djupt som ner till 30 meter. Bra skit! Och det är fortfarande helt otroligt att dyka. Samma korallrev ser olika varje gång man dyker ner. Sen har jag blivit såpass drillad att jag kan stanna nere mycket längre än innan. Igår gjorde vi ett dyk på 55 minuter.

De senaste dagarna har jag hängt ihop med en riktigt skön tjej från Holland. Lauren. Vi har mest chillat och kollat på film.. Livet här på ön har varit väldigt avkopplande.
Tills för två-tre dagar sen. Monsoonen har börjat på denna sidan kusten. Och fy fan vad det regnar! Vi har barrikaderat oss på resturanger i kortspel, kollat på film och bara inte varit ute. Vi testade att göra ett morgondyk samma dag som regnet kom. Ingen bra idé.. Kaptenen på båten vägrade åka till den platsen vi skulle dykt på egentligen. Och jag kan förstå han lite. Vågorna längre ut på havet såg inte jättekul ut. Och att faktiskt försöka sig upp på båten då lär vara kämpigt. Så sista dyket på Koh Tao är gjort för denna gången. Även om detta vädret gör en lite smådeppig, så är det en intressant upplevelse. En monsoon. Vet inte hur många som kan säga att dom upplevt de på semester. Man brukar ju försöka undvika detta vädret.

Jesper och Annette stack i förväg till Koh Panhgan i ett försök att undvika regnet. Och för att skaffa rum för Full Moon festivalen som är imorgon kväll. Det är en festival som firas en gång i månaden på den ön när det är fullmåne. Flera tusen personer som dansar i månskenet på stranden. Låter som en kul grej, eller hur? Det tror jag också. Fast med tanke på värdet kan det nog bli kallt. Men det lär inte hindra turisterna för att ha en bra kväll. Vi får se. :)

So.. Snart är det dags för ännu ett av många avsked på denna resan. Lika jobbigt att säga hejdå varje gång då jag vet att chansen att träffa på personen är ganska små. Precis när man börjat lära känna personen så bryter man kontakten ganska abrupt. Sorligt.

Just de. Borchardt vill dementera "lögnen" jag skrev att han hade druckit kranvatten. Det har han inte alls. Det var bara en teori jag, Jesper och Annette hade. Borchardts teori är att han fått i sig dåligt vatten från isen när man beställer en Cola. Så nu vet ni alla där hemma. Borchardt är faktiskt inte så dum som jag antyde att han skulle vara. Han har bara beställt cola med is i glaset. :P

Dags att springa tillbaka till rummet och försöka att inte bli blöt. Yeh right. Och ifall det var några som var avundsjuka på mig i värmen, så behöver ni inte vara det. I tre dagar till. Sen hoppas jag att vi kommit ur detta klimatet och in i solskenet igen.

Puss och kram

Havet är djupt.

2008-11-03T14:39:00.005+01:00

Hallå allihopa!

Då var det dags att skriva en liten uppdatering igen.. Vi är fortfarande kvar på Koh Tao. Efter att ha spenderat ett par dagar här, har jag ändrat min åsikt om södra Thailand. Det är bra skit!

Okej, sandstranden utanför vårat vandrarhem har fortfarande äcklig konstistens. Men vad gör det egentligen? Solen har vågat sig fram även här i ett par dagar nu. Underbart!
Ehm.. Så vad har hänt de senaste dagarna då? Jo, vi har fortsatt våran utbildning i dykning. Numera kan jag stoltsera med att jag får dyka ner till 18 meters djup. Inte så illa, eller hur?
Gjorde provet igår och fick 49/50 rätt.. Okej, vi gjorde provet i grupp så jag kan inte säga att jag skulle fått så högt resultat utan Jesper och Annette.. Men vi klarade det allihopa.

Och vad har vi fått se djupt där under ytan då? Vi har sett clownfiskar, muränor, sjö-gurkor, krabbor OCH en Valhaj!
Grejen var den att vi skulle göra vårat djupaste dyk i utbildningen.. Dvs 18 meter. Och James, våran instruktör, säger att det finns chans att vi kan få se hajar på denna positionen. En liten chans. Och när experterna säger så, finns det ju inte en chans att vi faktiskt kommer få se nån av de större fiskarna. Right?
Så vi dyker ner, simmar kanske 20 meter, och sen signalerar James haj-tecknet. Jag och min buddy kollar vad han ser för något. Och vad ser vi? Jo, den största hajtypen som lever på denna jorden. En Valhaj. På 6-7 meter! Och den simmar rakt mot oss.
Vi har fått lära oss i utbildningen att så länge man simmar runt och håller sig på avstånd attackerar inte fiskarna en. Grejen är att denna hajen tycker vi människor är väldigt intressanta så den följer efter oss och kollar noga. Typ halvmeter från dykarna-noga. Helt otroligt!
Detta är en fisk som många dykare spenderar år åt att faktiskt få se. Och vi får se den på vårt sjätte dyk. Enligt James är chansen 0.01% att man får se något som detta under sin basic-kurs.. Helt otroligt. Det svåra blir att toppa ett sådant dyk nu. Ribban är ju ganska hög om vi säger så. :)

Vad har annars hänt våran lilla grupp här på andra sidan jorden då? Vi har firat Halloween.. Det blev ingen avancerad utklädnad för nån av oss. Vi stack till en butik och köpte Bodypaint. Tror iof det var målarfärg av något slag. Det fungerade iaf. Jag sminkade upp mig som en Undead Pirate.. Typ.

Borchardt är påväg att bli frisk nu. Han har legat inspärrad på rummet i 6 dagars tid tror jag, så det var på tiden. Vi har kommit fram till att han har druckit kranvatten efter att ha pratat med en på vandrarhemmet som haft samma grej förut. Så jag tror vi alla har lärt oss av hans mistag.. Som tur är blev han sjuk nu när vi faktiskt har varit på samma vandrarhem en längre tid. Tror inte det hade fungerat för honom att resa runt med ett tarmsystem som krampar var tjugonde sekund. Stackare.

Hmm vet inte vad mer det finns att tillägga om livet här borta just nu. Vi kommer stanna på samma ställe i några dagar till. Imorgon börjar vi med advanced-utblidningen i dykning. Dvs vi kommer gå ner till 30 meters djup. Och dyka nattetid. Det kommer bli en grym upplevelse tror jag. Hehe, det är lite komiskt att jag var så skeptisk till dykning de första dagarna på kursen och nu är jag bara sugen på att åka ner och leka ännu mera. :)

Låter som ni alla har det bra där hemma.

----------------------------------------------

Pappa, oroa dig inte så mycket. Jag klarar mig alltid på något sätt.. Och skulle något större hända får jag väl åka hem till Sverige igen. (Usch vad jag inte vill göra det!)

Niklas, Låter ju hur bra som helst. Blir faktiskt lite avundsjuk på dig med va ni har hittat på. Vill också se Markus! Var filmen bra eller? Gör inget jag inte skulle gjort borta i Hufudstaden. :)

Therese, Hur kan det vara en posetiv grej att inte få jobba utklädd till en Playboy-bunny? :O Det låter som dina chefer har fin-fina ideér iaf. ;) Och Therese.. Lite komiskt. I vanliga fall vill du få bort mig från datorn så mycket som möjligt.. Och nu vill du att jag ska sitta och uppdatera konstant. Du får allt bestämma dig. :P

Petter, Haha fan va fett! Var det en riktig folkabuss? Du vet en sån som grannens son där hemma har? Låter som ni också har haft en fin liten semester. Bra skit!

Jonte, sweet! Du får ge regelbunda uppdateringar hur du klarar att bo helt själv nu. Kan vara intressant att höra. ;)

Paavi, Haha de där bilderna är det allt censur på. :P Och om jag inte minns fel så hann vi knappt komma i vattnet innan det var dags att springa upp pga köldskador. ^^

Fiskarna i havet..

2008-10-30T13:37:00.006+01:00

Då så. Vi har nu kämpat oss igenom otaliga timmar i bussar, båtar och andra mystiska fordon för att komma till Koh Tao. En ö på östra sidan av Thailand, som ligger vid det mer kända Koh Pangang.

Som sagt tog det en stund att komma hit. Först fick vi åka 20 timmar för att åka till Rangon som ligger vid gränsen till Bhurma. Där gjorde vi den där visa-runnen som jag nämnt några gånger till. *Chatching* 30 dagar till i Thailand. Eller ja, vi kanske inte blir kvar så länge i Thailand. Men det är ingen stress att komma iväg nu iaf. Det känns skönt. Och vi fick se ca 10 minuter av Bhurma. Eller Myanmar som det heter nu för tiden. Och landet gav inte direkt något trevligt förstaintryck. Dom som hjälpte oss vid gränsen hade troligtvis käkat någon slags drog som gjorde att deras tandkött och tand-stumpar var alldeles röda. Obehagligt minst sagt.

Väl tillbaka i gränsen till Thailand blev det lite strul. Vi bokar ju inte var vi ska bo i förväg. Och när man ansöker om visum i Thailand ska man skriva i sin adress man ska bo i. Men efter lite tjafs gick dom vid imigrationskontoret med på att släppa in oss i landet.
Vi har ju inte bokat någon buss heller ut från denna stad, som både Jesper och Borchardt fick dåliga vibbar av. Men som en skänk från ovan kommer det in en busschafför och undrar om vi ska åka till Champong, innan vi ens hunnit fråga personalen på turistbyrån vi stod i om det gick någon buss den kvällen. Det måste ha varit ödet eller något. Underbart var det iaf.

Så vi hoppade på en lokalbuss till Champong. Lokalbussen var fyld av killar som verkade göra lumpen i Thailand.. Vi funderade på om vi hade blivit rekryterade till Thailänska armen. Det hade varit något.

Väl i Champong började jag verkligen märka att något var fel. Jag hade inte kunnat ta ut pengar på ICA-banken på hela dagen. Och varför? Jo, jag kollade internet och där visade det sig att mitt kort blivit kopierat eller något dylikt. Det fattades ca 9000kr på det. Kul! Som tur var har jag även mitt visa-kort från nordea med mig så helt körd är jag inte ännu. Anyways så ringde jag till ICA-banken och spärrade kortet och fixade så dom mailar någon blanket där jag ska försöka få pengarna tillbaka genom. Får ser hur det går.

Vi fixade en färja över till Koh Tao den kvällen också. Plus boende. Ni ska bara veta hur skönt det är att lägga sig ner på en riktig säng efter att ha varit på resande fot i ett antal dygn.

Men nu är vi här. Södern. Solen. Palmerna. Havet. Paradiset. Eller?

Inte för att vara sån, men Koh Tao var ju inte riktigt vad jag hade väntat mig. Vädret är dåligt helatiden pga av regnsäsongen. Den så kallade sandstranden är mestaldels gyttjig och inte alls behaglig att gå på. Men sen får man ju tänka på att det faktiskt inte är hela världen då den största anledningen till att vi är just på denna ön är billigt dykcertifikat.

Och vi har startat utbildningen. Jag har aldrig känt mig helt bekväm i vatten. Det har aldrig riktigt varit mitt element om vi säger så. Så jag var allt skeptisk till om jag skulle klara av att åka ner några meter under ytan med en tank på ryggen och faktiskt göra olika övningar och sånt.
Men det har gått, på nått mysitiskt sätt. Jag har klarat av två av fyra dagar av utbildningen nu.
Vi är fem stycken elever i våran grupp. Annette, Jesper och jag. Plus två till svenskar vid namn Nils och Martin. Borchardt har redan gjort denna utbildningen så han springer runt och gör andra saker just nu. T.ex. går och blir sjuk.. Väldigt onödigt. Det är visst något med magen, hoppas inte det är något allvarligt bara.

Första dagen var det teori på morgonen. Vi fick se vad det är för utrustning vi ska använda, hur man kommunicerar under ytan, vilka de viktigaste reglerna är, grunderna helt enkelt. På eftermiddagen blev det praktiklektion i poolen. Vi fick ta på oss prylarna och göra mystiska övningar som att tömma glasögonen från luft under ytan. Jag hade lite panik hela tiden då det är fel. Människan ska inte vara under vatten så länge.

Idag (andra dagen) blev det ut till sjös och dyka. Vi fick lära oss lite mer olika mannövrar och dylikt. Sen blev det ner i det blå för att testa hur det egentligen är att dyka. Och shit vad grymt det är! Det är verkligen en hel värld som gömmer sig under det där stora blöta lagret av vågor.

Imorgon blir det ut i havet igen. Då ska vi ner på 12 meters djup. Det ska bli spännande. Jag är lite nervös, men inte alls som jag varit de två tidigare dagarna.

Shit happens

2008-10-26T04:24:00.006+01:00

Hejsan igen allihopa. Tänkte att det var dags att skriva vad jag har gjort den senaste tiden. Det var ändå ganska längesen nu. Sorry. :) Jag vet inte riktigt vad jag ska börja med vad som har hänt den senaste tiden. Det är mycket saker som vanligt.. Väldigt mycket. Tror detta inlägget kan få en viss negativ ton. Ignorera det isf. Jag vaknade för 20 minuter sen och har fortfarande dåligt humör på morgonen.

I Chang Mai blev det minnst en utflykt till med motorcyklarna innan vi drog oss vidare. Och med all rätt. Som jag sagt tidigare är norra Thailand otroligt vackert! Det är lite tråkigt, men ganska bra, att de flesta som åker ner på semester till Thailand spenderar sin tid nere i södra Thailand på Phuket. Det känns som svenskarna missar så mycket då. Men det är klart, ska man åka på en två veckors semester hit ner kanske det är säkrare att åka ner till ön som alla åker till. Bara för att man vet att det blir en bra semester med sol, strand, bad och dylikt. Nu börjar jag svamla här. Det var inte meningen.

Som sagt la vi några dagar till på Chang Mai. Vi kollade in en Silkes fabrik. Riktigt intressant att se hur silke produceras. Det är silkesmaskar som kokas när dom är i sina kokonger. Sen drar man trådarna från kokongen och nystar ihop dem till en större tråd. Ehm, lite svårt att beskriva i bara text. Men får ni chansen att se detta när ni är ute och reser så tycker jag allt att ni ska kolla in det.
Vi åkte även upp till ett tempel högt uppe i bergen och fick se en kvällscermoni munkarna gjorde. Ganska intressant. Jesper och Annette lyckades försvinna i trafiken på denna resan. Inte så konstigt med tanke på att vi var sju stycken motorcyklar och allt är ett kaos när man kör. Inga problem, dom hittade tillbaka till vandrarhemmet. :)

Samma kväll spenderade vi på The Rabbit Hole. Där lyckades jag på något sätt, fråga mig inte, äta upp en kobra som var inlaggd i wiskey. Jätteäkligt, då de flesta hävdade att den var rutten. Men kul var det iaf. Haha. :)

Det blev även en koll på Sunday Weekend market i Chang Mai innan vi åkte vidare. Där kunde man köpa hur mycket mystiska saker som helst. T.ex. omellet med myrägg. Blå kräftor. Gelegodis som gjorde att man fick kvälvningar i munnen. Många mystiska maträtter alltså. :) Bra grejer då jag fick testa på många nya smaker som är ett av delmålen i min resa.

Uhm tror det var allt om Chang Mai. Egentligen inte, men vi lämnade staden på måndagen iaf. Pai var vårt nästa stopp. En liten by i norra Thailand som blev ett populärt backpackerställe på 70-talet. Ett underbart ställe. Dom har på något sätt lyckats hålla kvar känslan av småstad med sin charm även om turismen har tagit över. Det är en grön stad med växter och blommor överallt.

I Pai hängde fortfarande Amerikanerna med oss. Dvs Zack, Danny och Tina. Vi åkte ut med motorcyklar i denna staden också. Där hittade vi en Hot spring på landsbygden. Den var så varm att man inte kunde bada i den. Den var så varm så att vattnet faktiskt kokade!

På denna utflykten lyckades jag även krascha med motorcykeln. Ingen fara dock. Bara några skrapsår på händerna och knät. Men irriterande är det då det var onödigt. Shit happens. :)

Danny hängde med oss svenskar på trekking i vildmarken. Trekking menas att man åker ut med en guide som visar olika platser i djugeln och berättar lite allt möjligt. Detta hade kunnat vara en hur grym upplevelse som helst. Men jag tror vi alla hade tänkt oss något helt annat. Guiden sprang igenom djungeln så man inte riktigt hann njuta av utsikten i bergen. Han visste inte så mycket om blommorna, djuren och liknande saker heller kändes det som. Vårt mellanstop där vi skulle sova var en by hos stammen Lisu. Det finns olika stammar i norra Thailand som lever med en annan tro, som liknar shamanismen lite.
Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av denna byn, men det var verkligen inte det som jag faktiskt fick se. Befolkningen var inte tillmötesgående, utan stirrade mest argt på oss när vi gick runt och kollade på byn. Kan iof förstå dem till 100% då jag också hade blivit förbannad ifall några utlännigar kom till Alingsås och ville kolla på mig som nån turistattraktion.
Nåja, det var lite synd, då dessa stammar var en av huvudsakerna till att jag ville upp till norra thailand. Men som sagt. Shit happens.
Under natten regnade det så mycket så vi inte kunde fortsätta på den rutten vi hade bestämt. Ist gick vi direkt till slutanhalten. En grotta som var riktigt cool. Det var fullt med fladdermöss som sov i taket. Det var droppstensformationer överallt i olika former. Vackert som faen. :)

Vi fick en erfarenhet här att verkligen kolla upp vad vi kommer få ut av det vi betalar för nästa gång vi ska trekka. Men det kändes ändå som att det var värt pengarna med tanke på att vi fick se många vackra vyer och sånt.

När vi kom tillbaka till Pai var det sista natten med Tina och Danny. Det var riktigt synd, då jag gillade det syskonparet. Men dom skulle upp till Laos, och vi ska ner till södra Thailand nu för att fortsätta våran orginalreseplan.

Just nu är vi i Bangkok. Klockan sex ikväll ska vi sätta oss på en buss som ska ta oss ner till en av gränsövergångarna till Burma bara för att göra en visa-run så vi kan vara i Thailand längre. Bussfärden kommer ta runt 17 timmar. Lite dåligt planerat att försöka åka vidare under helgen då alla tåg är uppbokade vilket hade varit mycket bättre. Men man ska inte klaga, snart kommer de vita stränderna, solen och allt de där. :)

Jag ska försöka lägga upp lite bilder snart.. Ska bara försöka hitta ett ställe där dom faktiskt har lite anständigare internet. Jag håller tummarna på att Singapore är tillräkligt utvecklat i teknikväg för det.. Men det skulle inte förvåna mig om dom har samma skit som Thailand. :)

Älskar er!

Chang Mai

2008-10-18T07:58:00.005+02:00

Aight. Vi har nu kommit till staden uppe i norr. Tågresan gick fin fint. Det tog ca 15 timmar att åka från Bangkok och upp hit. Det var sov-vagn.. Men inte som i sverige där man får olika bås att vara i. Här har dom sängarna längsmed vagnen.. Riktigt trevligt. Och pappa du skulle älska att tågluffa här nere tror jag. Det är ånglok dom kör med. Och det går såpass långsamt att dom har ytterdörrarna öppna, så man kan sitta och dingla med fötterna utanför vagnen och kolla på naturen. Tåg i Thailand är bra grejer!

Chang Mai är för övrigt en riktigt trevlig stad jämfört med Bangkok. Det är inte lika stressigt, försäljarna är inte lika envetna och värmen är inte lika tryckande.
Vi träffade Danny och Tina här borta igen, trevligt att träffa dem igen i några dagar.
Vi träffade även en Trekkingguide vid namn Lanna här som är hur skön som helst. Han tog med oss till The Rabbit Hole. En krog som drivs av två Amerikaner vid namn David och Linsley. David är magiker och gjorde några riktigt imponerande trick. Tex fick han en gaffels "tänder" att böjas med att bara skaka på gaffeln. Hur gör man det med bara vibrationer? Oo
Nämnde även min Fortune-teller för honom. Och han har hört rykten om indiern på Koh San road. Enligt honom är det "The real deal". David har faktiskt åkt till bangkok bara för att försöka träffa killen. Creepy.

Igår åkte vi på en tur med motorbikes ut på landsbygden med Lanna. Naturen här är helt otrolig! Det blev en heldag ute på bergen runt om Chang Mai. Friheten att bara glida runt på en motorbike är obeskrivlig. Vi stack även till en Monkey school i trakten. Som jag förstod det tränar dom apor där som klättrar upp i träden och plockar ner kokosnötter. Så nu har ap-febern stillats lite för tillfället. :)

Idag blir troligtvis en slapp dag utan några speciella utflykter.. Vi har precis käkat frukost och glidit runt på gatorna lite. Och det är en liten värld. Vi träffade på Zack här i Chang Mai nu när vi käkade frukost. Trodde han var nere i södra Thailand just nu. Också en trevlig överraskning. :)

Spågubbar, Tigrar och farliga krogar.

2008-10-14T16:35:00.006+02:00

Hej hej allihopa. Ny uppdatering om läget borta i värmen. Hänt många udda saker här nere. Fattar inte att livet är så annorlunda bara för att man sticker till andra sidan jordklotet. Jag har varit med om så mycket den senaste veckan att det är sjukt. Som tur är köpte jag med mig en riktig bok som skrivblock, så jag kan skriva ner vad jag gör varje dag. Annars hade allt verkligen varit en gröt i hjärnan just nu.

Nåja, de två amerikanska syskonen och jag stack ju till en nattmarknad igår. Burre hänkade på Annette och Jesper och gjorde något annat.. Jesper skaffade dreads samma kväll, och borchardt är så sugen på de. Surt för honom att han behöver typ lika långt hår som mig för att ens försöka. Men han har börjat spara.. Lär ju hinna skaffa sån längd innan vi ska hem igen. Nåja önska honom lycka till. :)

Mamma, pappa - Läs inte detta om ni vill tro att eran son inte kollar på dumma saker. Censur-dags.

-----------------------

Anyways, den där nattmarknaden. Den låg på Patpong. Det är Red-light district i Bangkok. Dvs prostution och sånt i husen längs gatorna. Det var en intressant, men ganska sorlig syn att se. Det var också en marknad mitt på gatan med det vanliga prylarna som överallt annars i Thailand, t-shirts, klockor, sovenirer etc. Vi tog ett strög igenom stånden. Efter ett tag kom vi fram till att det skulle vara en upplevelse att se en Ping-pong show. Så vi hängde på en kille som hävdade att det bara skulle kosta en drink att kolla på en sån show. Inget mer. Bara att gå ifall vi inte ville se mer etc. Tina som har varit ute och rest i 12 år nu hade redan sett en sån show. Så hon var inte jättesugen igentligen. Men hon hängde på. Och med hennes erfarenhet borde man ju tycka att hon skulle veta om det var något lurigt på G, right?

Det visste hon iaf inte. Vi köpte var sin öl, satte oss vid scenen och "njöt" av showen. Det var en tjej som skrev olika saker på ett papper med sitt könsorgan och en spritpenna. Imponerande. Hon skrev bättre så än jag gör när jag skriver för hand. Sen stack någon annan tjej och gjorde någon wierd grej då hon stod i ett dushbås och tvålade in sig. Sen började pingpongen.

Vi satt så nära så Danny fick ett pingpong racket och skulle slå tillbaka bollarna som flög ut ur hennes vagina. Det var inte sexigt, attraktivt eller något sådant. Utan bara obehagligt. Vi bestämde oss att det fick vara nog. När vi skulle betala för våra öl var notan på 5900 Bath. Dvs ca 1200kr. Blåsta? Oh ja. Vi stod och argumenterade massa med killen. Danny bråkade på bra. Till slut fick vi ner priset till 2600Bath.. Ca 850 Bath var. 180kr. Inte så farligt igentligen men man blev ju irriterad som fan då det inte skulle kosta extra.
Men det det var ju första veckan. Då måste man nästan bli blåst. :)

-------------------

Slut på censur. :)

Dagen efter blev det en tripp till Geek-heaven. Ett femvånings-köpcenter med bara datordelar och sånt gött. Jag, Jesper och Annette gick och drägglade i ett tag. Jag fick dock inte tag på det jag ville ha. Ett nytt batteri till min iPod. Så vi stack bort till MBK igen för att leta. Hittade en kille som kunde göra det för 800Bath. Dvs 160kr. I sverige sa dom att det var lika bra att köpa ny Ipod då det skulle bli billigare. Thailand är bra skit! Vi åkte tillbaka och käkade fin fin thaimat på gatan.
Jag åkte själv bort till MBK och hämtade iPoden. När jag gick tillbaka till hostelet blev jag erbjuden att bli spåd av en Indisk kille. Först skulle han bevisa att han var the real deal.
Hur gjorde han de då? Jag ska skriva en kort version av detta, men det är helt sjukt!
Han fick fram vad mamma heter i förnamn, hur många syskon jag har, att jag inte har några systrar, och vilket personnummer jag har. (Fast inte de fyra sista). Och allt stämde! Och jag kan garantera att jag inte nämnde något av detta för spågubben. Mamma heter Wally.. Bara det är väldigt wierd. Det är så ovanligt och allt. Jag blev rädd på riktigt!
Han berättade massa olika saker som jag inte vill lägga upp här, man vet ju inte ifall han även kunde se in i framtiden. Men han kunde iaf läsa tankar. Jag är så imponerad!
Jag slutförde dock inte hela showen, då han ville ha massa pengar efter jag fått reda på vissa saker. Riktigt arkiv-x wierd. Lätt värt 1300Bath.
Tror inte det hände speciellt mycket mer den dagen.
Danny och Tina stack till Chang Mai. Vi kommer kanske träffa dem där uppe, när vi sticker dit.

Idag har vi åkt till Kanchanaburi. Det är en stad 2 timmar från Bangkok. I närheten av denna staden finns Tigertemplet. Där får man klappa riktiga tigrar. Som lever!
Det är buddistmunkar som tar hand om sånna som blivit tagna av tjuvjägare. Det låter ju som en god tanke, men det var inte alls som vi hade föreställt oss. Det var typ som en turistattraktion. Man fick hålla en av dem som jobbade i handen och blev ledd bland de olika tigrarna medans dom tog bilder. Men det var iaf riktiga tigrar. Som vi fick klappa. Dom sov mest dock. Barn-tigrarna var jättesöta. Och dom var mycket mer aktiva. Borchardt blev nästan biten. Eller ja, den skrek åt honom iaf. Haha! Det var ganska bra.. Fast vi blev nog besvikna alla fyra. Det var mer som en åktur på liseberg än en tigrar som gick omkring och var farliga. :)

Efter det blev det "The death Railway". Det är en bro som byggdes under Andra världskriget. Det var krigsfångar som byggde en. 200 000 fångar. 80 000 av dem dog under bygget. För en liten fjutig järnväg mellan burma och Bangkok. Sorligt. De allierade bombade sönder den senare också, men den är uppbyggd nu. Jag och Jesper gick även på ett krigsmuseum och läste på lite historia om det hela.

Detta var också en helt klart godkänd dag som det hänt hur mycket som helst på. Just nu har jag bara ett problem. Jag har fått en riktigt irriterande förkylning. Tror det är den där Air conditionen som alla thailändare tror att vi älskar. Bajs! Ska sticka förbi apoteket i Bangkok imorgon och shoppa lite kul piller som borde hjälpa mig. Dom har bra grejer här nere. :)

Tåg till Chang Mai imorgon. Natt-tåg. Ska bli väldigt intressant att se ifall deras järnväg är bättre än deras motorvägar. :)

Ha de så bra där hemma.

Small update

2008-10-12T15:59:00.006+02:00

Hej hej. Ännu en händelserik dag borta i värmen. Och ni ska veta hur varmt det är här borta.. Direkt efter att man har tagit en dusch börjar man svettas, och behöver springa in igen. Tror det har något att göra med alla avgaser och moln som ligger och täpper till Bangkok. Sjukt är det iaf. Och Air Con hjälper inte heller. Eller ja, varmt-kallt-varmt-kallt = jag kommer bli förkyld. Och det är nog ingen hit här borta. :)

Efter att vi kom till Bangkok igår stack vi och fixade riktigt fräscha rum på ett hostel som Tina och Danny hade bott i innan. Det är värsta lyxen ifall man jämför med vad vi har bott i innan.

Vi stack ner till Rambuttri-road (kanske stavas så) och käkade riktigt fin mat från ett av alla matstånd som står längs gatorna. Fried Thai tror jag mitt käk hette. Gott var det iaf. Sen blev det in till kaoset på Kohsan road.. Där tappade jag, Zack och Mari bort resten av gänget. Då det var sista natten som Zack och Mari skulle leka med oss bestämde vi oss för att åka med Zack till hans hotel.
Zacks polare skulle komma till Thailand på kvällen och han hade redan bokat rum åt dem. Så vi hoppade på en Tuk-tuk och började åka genom dödsfällorna (trafiken). Efter 10 minuter började det ös-regna. Helt sjukt. Det blev typ floder som forsade ner längs gatan. Jag lyckades sitta på fel sidan av Tuk-tuken och blev dygn-sur. Dom andra två blev bara lite halvblöta..

Så efter kanske 20 minuter i regnet kom vi fram till hotelet. Och det är riktigt lyxigt. Det kändes helt fel för en backpacker. Anyways, vi fick hänga med Zack upp på hans rum och använda en hårtork för att torka kläderna.. Fungerade sådär bra. :P

Efter att ha sagt hejdå till Zack stack jag och Mari tillbaka till vårat hostel. Eller ja, Mari fixade aldrig något rum då hon skulle åka med flyget klockan 4 på natten. Fast jag och Borchardt var snälla nog att låta henne sova i vårat rum.

Det är lite sorligt när man troligtvis aldrig kommer träffa dessa människor igen efter så många skojiga saker vi gjort tillsammans. Men det är en liten värld så man vet aldrig. Och det finns ju internet. :)

End of that day.

Idag blev det dags att leta efter apor på en av Thailands största marknader. Det var dock inte alls som jag hade förväntat mig. Det kändes mer som Kvibergs-marknad fast större. Dock fanns det hur mycket som helst som man ville köpa. Tex hittade jag en Predator-figur i människoskala. Fast gjord av skrot. Ni vet perdator-filmen?

Efter det stack vi bort till Bangkoks största köpcenter. Tänk er femman gånger fem. typ. Där delade vi upp oss och jag och Borchardt sprang omkring och kollade på kläder och leksaker. Vi skulle möta Annette och Jesper vid 16 tiden där inne. Men då hade dom försvunnit så vi lyxade till det lite mer. Thai-massage. Sjukt gött. )Jonte, det gjorde inte alls så ont som du beskrev det efter din Thailandsresa. :P)

När vi skulle sticka tillbaka till hostelet blev det motorcykel. Eller ja, vespa-liknande grej. Då man bara kan skjutsa en på dem åkte min förare ifrån Borchardt hur fort som helst och han hade mina pengar i sin ryggsäck. Så jag och chaffören stod och väntade på dem i ett gatuhörn.. I 30 minuter. Jag började bli lite orolig ifall det hade hänt dom något med tanke på att trafikregler inte verkar finnas i detta landet. Chaffören tröttnade på att vänta på dem och stack efter ett tag. Jag vandrade tillbaka och hittar Borchardt på vårat rum. Gratis taxi! yay!

Nu senast var vi på en Indisk resturang och käkade. Bra skit. Strax ska jag, borchardt, Danny och Tina ta en Tuk-Tuk till någon marknad som är öppen på natten.. Eller dygnet runt. Lite osäker.

-------

Jonte, jag har ett uppdrag till dig. Kan du kolla runt lite ifall du kan hitta någon Bildbank som är gratis, stort utrymme och enkel att ladda upp till. Helst något FTP-liknande. Fast med webb-baserat uppladdningssystem. Du vet vad jag menar. :)

Pappa, Du behöver inte kommentera på Jesper och Annettes dagböcker. Det är inte jag som skriver där. Jesper blev lite fundersam på vem som skrev att du älskade honom. :P

Till alla: Det tar ungefär 2 månader att skicka packet från Thailand till Sverige, och jag tänkte köpa era julklappar här. Så har ni några speciella önskningar så får ni skriva dem nu ifall jag ska hinna skicka något i tid till julafton. :) Jag har dock hittat lite coola saker till några av er. Iaf till dig Petter. ;)

Hoppas ni har det fint borta i Sverige. Puss och Kram

Koh Samet.

2008-10-11T07:41:00.006+02:00

Hej igen. Lite osäker på vilken dag jag skrev senast.. Alltihop här nere flyter samman när man inte har några rutiner som jobb och dylikt. Känns underbart att jag redan tappat bort vilken dag det är. :D
Men efter att ha kollat lite med de andra borde jag veta var jag ska börja.. Kanske. Men för säkerhets skull tänker jag bara sumera lite..

Vi har numera dissat snabbmat som Burgerking och dylikt på ön. Sorry Therese, men det är faktiskt gott med Thaimat. :P
Igår hyrde Borchardt, Zack, Mali (Marie in thai) Danny och jag var sin moppe och snurrade runt på ön. Ifall man jämför vägarna på ön med norrlands värsta kanske ni förstår hur illa det är. Danny, Mari och Zack crashade ett par gånger, lite skrubbsår så inget farligt.. Men man får allt vara koncentrerad till 100% när man kör. Anyways, vi hittade några riktigt fina ställen med utsikt över havet och så. ön ser ut som ett T. så vi åkte till den södra delen och hittade värsta utsikten över en annan o som ser lite ut som Kingkongs hemplats.. Fast på insidan. Vi döpte den till Monkey-Island.
Efter det stack vi och käkade kykling medans vi slappade på stranden. Fult med sköna hundar som tiggde mat. Zack lyckades göra så hundarna satt och "vaktade" våra saker medans vi badade. Mitt i allt slappande hamnade vi i en fotbollsmatch mot några thailändare. Tror vi vann.. Eller så blev det lika. på kvällen stack vi ut och käkade med några Canadensare.. Två tjejer som också skulle vara borta i ca sex månader.. Fin fin mat, efterrått blev "pancake-man" som gör sjukt bra Rai pancakes.. Tror det heter så. Det är som godis.
Vi drog oss mot en fireshow som är varje kväll.. Denna gången hade vi tänkt fixa bra platser och se hela showen.. Bara sett delar innan. Men det var inställt.. Istället stack vi in på en bar där ett Thailänskt liveband spelade. Dom var riktigt bra. När dom spelat färdigt blev det en nattklubb med oldschool disco.. Sånt som var inne för några år sen i Sverige. Typ Maia hii. Dom spelade även Marcolioo. Det var obehagligt.
Just de! Vi träffade även en Thailänska som åkt från bangkok till Koh Samet själv. Hon jobbar som civil ingenjör och kunde ganska bra engelska. Det är kul att vi på kommer nära lokalbefolkningen och får små inblickar i hur dom är.

När vi kom tillbaka till våra skabb-rum var det två thailänskor som bodde några hus bort. Den ena såg ut att vara typ 14 år gammal. Men det visade sig att dom var 21 och 23.. Lite tveksam. Anyways, dom pekade ut några bra ställen på kartan som vi borde åka till som dom tyckte var fint. På något sätt lyckdes vi kommunicera med dem även om dom knappt kunde någon engelska. Bra grejer.

Nu har vi lämnat Koh Samet och väntar på minibussen som ska ta oss till Bangkok igen. Nu är det dags att sätta tänderna i storstan och sånt. Vi är troligtvis vid bättre humör denna gång så vi klarar av ljudnivån och allt sånt denna gång.

En liten snabb uppdatering bara. :) Jag älskar detta livet s[ mycket just nu.
Då bussen kommer strax hinner jag inte svara på era kommentarer, men det låter som ni har det bra där hemma. :) Ska försöka komma till ett Internetcafe om ett par dagar då det är enklare att förska skriva ut ungefär vad som händer när det inte är så stora glapp mellan sakerna.

Love you all
Johan

bilder.

2008-10-09T15:32:00.004+02:00

Jag har inte kommit på något bra sätt att spara alla bilder på ännu.. Kanske ska fixa en FTP att ladda upp dem på så ni får se hela röran.. Men här har ni ett smakprov på resedagboken iaf. Där kan ni även läsa Jesper och Annettes beskrivning av det hela. :P

http://www.resdagboken.se/Default.aspx?documentId=3&section=journey&journeyId=310337&userId=224413

Oh hoy!

2008-10-09T14:36:00.007+02:00

Jag kommit fram till värmen efter en sjukt lång flygtur. Vet inte riktigt var jag ska börja för att beskriva allting vi har hunnit med efter bara 4 dagar. Det är så många nya uttryck att man blir lite snurrig. Men jag ska försöka.

Måndagen började med att mamma körde mig till flygplatsen. Där träffade jag Annette och Jesper plus deras föräldrar. Då dessa två jobbade som säkerhetskontrollanter på Landvetter blev det att dom sprang runt och sa hej då till sina arbetskollegor och sånt. Kände mig lite lätt blåst då dom hade full koll på flygplatsen medan jag typ inte vet något. Inte så farligt, men jag blev verkligen en svans där. :P

Flyget gick i tid, och efter typ 2 timmar var vi framme på Helsingfors flygplats. Inte speciellt spännande.. Vi lämnade inte den, då det kändes dumt ifall vi skulle bli fast i staden och missa flyget. Istället köpte vi en svindyr pizza. 12euro. Den var inte värd pengarna, men det behövdes lite mat då frukosten inte gick ner innan vi skulle sticka. :)

Flygresan ner till Bangkok var lite för lång för min smak. Jag kunde såklart inte somna och det var riktigt värdelösa filmer som visades på flyget. Annette och Jesper somnade såklart in, så jag fick sitta där och skaffa träsmak själv.

Efter mycket om och men landade vi i Bangkok. Vi träffade Borchardt direkt när vi hämtade ut Bagaget. Skönt att det inte blev något krångel där. Vi fixade en Taxi till Bangkok direkt efteråt. Trafiken är helt sjuk! även om det är markerade filer på motorvägen, så skiter alla i dem. Man kör lite som man själv känner för känns det som. Dvs det är ett äventyr bara att åka från en punkt till en annan.. Bra skit.

Vi åkte till Koh San Road och fixade ett hostel direkt för att bli av med våra ryggsäckar. Det var det sorgligaste jag någonsin sett.. Riktigt skabbigt. Väggarna var smutsiga, toaletterna läckte vatten och gården där man checkade in var fylld med sopor.. helt enkelt så det ska vara när vi ska leva budget-2000. :) I love it!

Efter det gick vi ut och kollade lite på stan.. Alla var sjukt trötta efter att ha flygit hela natten, så vet inte riktigt hur mycket jag uppskattade Bangkok den dagen. Men vi stack och köpte riktigt god Thai-mat.. Det var något med ris, kräftor och lite annat gott. köpte även den största Singhan jag någonsin sett.. Det var riktigt fint. Sen gick vi runt på gatorna och kände pulsen lite innan vi gick in och tog en powernap.

Runt 17-tiden fick jag slita upp resen av folket då vi skulle hitta Marie, en tjej som ska hänga med oss under den första veckan i Thailand. Vi satte oss på en restaurang och tjötade lite med den nya tjejen. Innan vi däckade av trötthet dvs.. Alla var som sagt trötta pga av flyget.

Jag lyckades dock inte somna mer än någon timme då värmen är sjuk i Bangkok! Jag har aldrig varit med om något som detta.. Det är en tryckande fuktig känsla... Så vid två tiden vaknade Borchardt också, och beslutade oss för att gå ut på stan lite igen. Vi ät lite nattamat på Burgerking. Riktigt töntigt att äta sån mat när man är utomlands, jag vet. Sen fixade vi en tuk-tuk för 200 Bath som körde runt i stan.. Utan något speciellt mål. Riktigt nice, förutom att killen som körde hade väldigt dålig engelska, så vi förstod inte riktigt vad han sa när han berättade vad vi körde förbi sevärdheter.

Börjar bli jobbigt att beskriva så noga, så jag kommer summera lite av de andra dagarna jag har varit här.. :P

Nästa dag köpte vi en bussbiljett till Koh Samet, det är en liten ö utanför Bangkok som lokalbefolkningen åker till för att ha semester. Efter 4 timmars resa där vi träffade två amerikaner vid namn Danny och Tina fick vi åka båt. Där träffade vi en till amerikan som heter Zack. Vi slog ihop oss med dessa och fixade superbilliga Bungalows i samma stil som föregående hostel. Skitigt och gött. :P

På kvällen käkade vi mat på stranden i chilla "stolar". Efter det blev det Kareokebar med lokalbefolkningen.. Ganska konstigt då dom sjöng på Thai och vi inte fattade ett skit. :P
Vi vandrade vidare för att gå till Bungalown.. Istället hittar vi Borchardt, som gick tidigare från baren, sittandes på stranden med ett tiotal Thailandländare vid en eld. Där spelades guitar och skönsong. Hur grymt som helst. Bara Borchardt som lyckas hitta något sådant. :P

Idag har vi på en utflykt med båt där vi snorklade. Vi fick även kolla på en Fiskfarm. Helt sjukt. Det fanns hur stora fiskar som helst, hajar, sköldpaddor och riktigt elaka fiskar. Dannys syster lurade Danny att stoppa ner fingret i en av inhägnaderna med de hungrigaste fiskarna. Detta resulterade i att Danny fick ett riktigt fint sår på fingret då han blev biten. :D hur kul som helst.

När vi kom tillbaka till stranden köpte vi kyckling och satt vid stranden. Fick massa hundar runt om oss som tiggde mat. Runt fem stycken. Vi var snälla och matade dem. De som gick förbi kollade lite skeptiskt på oss när vi hade massa hundar sittandes precis brevid oss. Haha.

Nu orkar jag inte beskriva mer av alla dessa sjukt bra intryck jag har fått.. Nu ska vi iväg och äta något igen..

Fattar inte detta, men man äter så otroligt mycket här borta, och det är oftast så otroligt gott!

Ha det bra allihopa där hemma. Jag har inte börjat sakna er ännu. men det kommer nog.

puss och kram!

Success!

2008-10-06T02:02:00.007+02:00

Det är 10 timmar kvar tills flyget går.
Det är 6 timmar kvar tills jag ska gå upp.
Det är inte lång tid tills detta händer.
Resefebern börjar nå sitt klimax.
Känslan inom mig just nu är ganska knepig. Det kliar lite i benen. Lite lätt pirr i magen. Tankarna hoppar hit och dit och hit igen..

Jag har lyckats packa färdigt.. Tror jag. Jag vet att det är något jag har glömt, det gör man alltid. Förhoppningsvis är det inget super-viktigt. Jag har viktiga papper med mig iaf. En sak som jag vet fattas mig är sovmasken, den ligger hemma hos pappa. Tror jag får åka upp dit imorgon och hämta den. Om jag kommer ihåg.
Sen är det snuset. Det var slutsålt på Sparköp. Ett tecken från ovan kanske? Isf ignorerar jag det. Det hade varit skönt att sluta, men det känns inte som rätt tidpunkt. Jag vill inte gå runt och vara okoncenterar när jag testar på helt nya saker. Att sticka till en helt ny värdsdel med alla intryck och oväntade händelser. Då bör man vara 100%. Får ta den smällen när tiden är mogen helt enkelt.

Detta blir nog mitt sista inlägg i Sverige. Nu ska jag försöka sova. Gonatt!

14 timmar kvar.

2008-10-05T22:54:00.006+02:00

Då var det inte alls lång tid kvar. Och jag har inte hunnit packa ännu. Men det är lugnt. Jag hinner.. Kanske. Jag har dock lagt upp det mesta på sängen för en överblick.. Shit vad mycket mediciner det blev.. Får gömma dem så jag inte behöver se åbäket.

Har haft en fin fin familjemiddag med skaldjur och glass. Sista gången man såg pappa på väldigt länge. Wierd.

Nåja, dags att börja packa kanske..

Då var det nästan dags

2008-10-05T12:48:00.006+02:00

Igår var kvartetten ute och hade lite avslut. Magnus, Jonte, Borchardt och jag gick på fin-restaurang på Avenyn. Den hette Joe Frazier.. Typ. Det var Amerikans-Italiensk mat iaf. Sjukt gott. Jag beställde en pasta med skaldjur och fisk. Lite tufft att man fick riktigta små snäckor i maten, ni vet sånna som ligger vid stranden på havet. Det var dyrt men gott. :)
Efter det blev det nostalgi då vi blev som fjortisar igen. Vi satte oss i Gay-parken och drack öl. Det regnade hur mycket som helst, så det var inte speciellt kul. Sen blev det lite klubbande på Key-bar och Dancing Dingo.. Vi var även inne på nått 30+ ställe där det bara var massa kostymnissar och milfs. Det var ganska creepy. Fast dom hade ett riktigt chill loft med massa kuddar och sånt gött.

Så det var sista gången man såg Magnus och Jonathan på väldigt länge. Om jag inte blir uttråkad och sticker och leker med nån av dem ikväll.. Fast jag tror vi ska ha middag med familjen, så det blir nog inget med det.

Nu ska jag äta frukost och börja packa.

Hypokondriker? Nää

2008-10-03T22:33:00.008+02:00

Idag var jag på Apoteket och skulle fixa lite goa grejer till mitt reseapotek. Det var tur att Apoteks-tjejen inte jobbade, jag handlade saker för närmare 1000kr. Kände mig verkligen som en hypokondriker när jag kom fram till kassan och la fram en halv korg med piller och allt var det var. Men det behövs.. Kanske.

Sen blev det hem till Jonte och kolla på film, You Don't Mess with the Zohan. Fy fan! Jag är ingen stor fan av komedier, men när inte ens Jonte börjar skratta är det illa. Se den inte. Det var verkligen två timmar av mitt liv jag vill ha tillbaka.

Lights in Alingsås var för övrigt inget att hurra för direkt. Stampens kvarn hade en riktigt snygg ljussättning. Resten kändes som man redan hade sett. Men vi kanske börjar bli lite kräsna i Alingsås också?

Fan vad jag är bra..

2008-10-01T23:33:00.006+02:00

Idag har jag hunnit med sådär sjukt mycket som vanliga människor verkar göra. Även om dom jobbar och står i ändå.

Jag började dagen med att få ett samtal från Vaktmästaren klockan 07:30 som sa att han redan kollat städningen på lägenheten och var nöjd. Detta innebar att jag fick sova en hel evighet längre då jag skulle lämna nycklarna till de nya ägarna först vid klockan 10:00.

Efter detta ringde jag Therese och väckte henne. Payback! Hon ville dock sova vidare så jag stack ut till Soptippen en sista gång och dumpade konstiga saker vi hittade i sista varvet på lägenhets-städningen.

10:30 Käkade Therese och jag frukost. Tack för maten T. Det var gott. :)

Efter detta stack jag bort till Dalsjöfors och hälsade på Mormor. Det blev de vanliga rutinerna då hon frågade hur gammal jag var, ifall jag jobbade och isf med vad? Hur gamla mina bröder var osv. (Hon är väldig senil så man får höra samma frågor minst 4 gånger under en fika.)

Efter en timme tröttnade jag och körde hem till Pappa och fick god vegetarisk mat. Det var nån svamp-stuvning med potatismos typ.. Och sist på kvällen avslutade jag med att sticka till magnus och kollade på två filmer.

Den ena filmen hette Into the Wild och handlade om en kille som fick nog av samhällets alla krav och alla idioter till människor som bara är elaka mot varandra. Istället tar han sig ut på vägarna och vandrar Amerika runt i två år innan han avslutar resan i Alaska. Och den var "Based on a true story".
Detta fick mig att fundera. Varför inte vandra tillbaka till Sverige genom Asien och Europa? Hur lång tid skulle det ta att lifta/gå genom två värdsdelar? 2 år? 3 år kanske? Det hade varit ett riktigt äventyr att berätta för barn-barnen. :)

Kriget vid Mistelgatan

2008-09-30T21:17:00.005+02:00

Då var kriget mot Damråttorna och Slempropparna vunnet. Efter tre dagars bataljer har den goda sidan utrotat allt vad smuts heter på slagfältet. Nu inväntas bara att sluta fredsavtal med Trollängen klockan 09:00 imorgon. Det känns bra.

För övrigt är det inte helt fel att ha flyttat hem till mamma igen. Jag har sovit bättre här än jag gjort på flera månader. Sovit 12 timmar varje natt nu sen jag flyttade hit. Borde säga en hel del tycker jag. Och riktig mat har jag fått äta också. Fast uppvärmd då jag knappt hunnit vara hemma på dagarna. Men inte desto mindre riktig mat istället för baguetter och McDonalds.

Det enda sura här hemma är att Internet går väldigt långsamt. När man har suttit på fiber-lina i över ett år, blir man lite lätt bortskämd. Detta är dock en bagatell jag kan leva med.

Första, Andra, Semester!

2008-09-26T15:23:00.006+02:00

Yes. Nu är det gjort. Det sista arbetspasset är avklarat. Och det känns så sjukt gött.. Om än lite fel då jag faktiskt inte ska jobba förrän den 1/4 2009.. Och det är om en hel evighet. ^.^

Nu är även nästan all min skit i lådor som bara väntar på att komma till mammas förråd. Det känns riktigt fint det också.

Shit, detta händer verkligen! Wieeeee!!

Horoskop..

2008-09-25T06:06:00.003+02:00

Haha! Har alltid varit skeptisk till Horoskop-fenomenet och nu om någonsin har jag belägg för detta. Alternativt att dom alltid har skrivit i tvärt-om-språket.. Men det är mindre troligt. Anyways detta stod på mitt horoskop dagen till ära då jag kör mitt sista pass på Securitas inatt.

Arbete
Detta kan vara sista dagen på en längre ledighet. En viss tid av arbetslöshet tycks nu lida mot sitt slut.

För övrigt är det helt sjukt att tiden har gått så fort som den faktiskt har gjort. Känns inte så längesedan jag ansökte om tjänsteledighet för att faktiskt sätta denna geniala plan i verket. Och nu är dagen D kommen. Om ca 19 timmar är jag nästan arbetslös.. Iaf fram tills den 31/3 2009. Och jag gråter inte kan jag säga. :)

Ah! En uppdatering om min kära vän Borchardt och hans velande. Hans stora projekt som skulle gått av för stapeln nu i oktober fick sin deadline framskjuten tills våren. Så oväntat nog ska han med och leka på andra sidan jorden. Det är iof inte första gången han ändrar sig och jag står fast vid det jag har sagt. Jag förväntar mig inte att han åker med förrän jag ser honom sittandes på flygplanet påväg ner mot Bangkok.
Fast.. Han bokade faktiskt en one-way ticket till Bangkok hemma hos mig igår.. Utan avbokningsskydd.. Så nog verkar det seriöst denna gång. Bra skit!

Flyttdags. Nä nä.

2008-09-18T16:36:00.003+02:00

Idag hade jag tänkt börja packa ner allt i flyttlådor och vara sådär otroligt duktig. Men jag fick ett samtal från jobbet istället som ville att jag skulle hoppa in extra idag. Perfekt med en undanflykt till att slippa börja flytta tänkte jag och tackade Ja till några extratimmar.

Så det blir först nästa vecka jag måste göra det oundvikliga.. Det är bäst att skjuta upp tråkiga saker.

För övrigt shoppade jag nyss åtta pocketböcker så jag har något att läsa på stranden och under tråkiga bussturer. Så nu var de avklarat..

Åtta sprutor senare.

2008-09-17T16:09:00.004+02:00

Då var det fixat. Jag har nu vaccinerat mig för en livstid framöver känns det som. Det är tur att man inte har har sprutskräck. Det jag vaccinerat mig för är följande:

Gula Febern
Tetanus Drifteri
Japansk Encefalit
Hepatit A+B
Kolera

Gula febern var kanske lite onödig att vaccinera sig mot ifall man ska till SoA, men jag kände att jag inte ville binda upp mig till denna region bara för att jag inte har vaccinerat mig tillräckligt väl. Tänk om jag helt plötsligt känner att Sydamerika verkar mer intressant, och sticker dit istället? Surt att få nån mystiks djungelsjukdom bara därför att..

För övrigt har jag nu bara 6 arbetspass kvar på jobbet. Hur sjukt är inte det? Snart är jag i princip arbetslös till våren.. Men det känns riktigt fint faktiskt. Jag har varit så trött på jobbet en längre period att det ska bli nyttigt att ladda upp batterierna och göra något annat.. Låångt borta.

23 dagar kvar.

2008-09-14T01:25:00.004+02:00

Då var det mindre än en månad kvar tills jag flyr landet och försvinner ner Asiens djungler i ca 6 månader. Bara tanken att det är så kort tid kvar som 23 dagar i skrivandets stund är helt absurt. Senast jag kollade var det flera månader kvar, och fortfarande lite fjärran att jag faktiskt skulle åka på riktigt. Men nu börjar det bli dags. Shit.

Nåja, efter vissa påtryckningar från T så får jag väl starta upp en resedagbok och börja dokumentera min framfart i det okända.